Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
117
för att Stockholm, åtminstone på en teater,
firade den store dramatiske författaren, som
i år erhöll Nobelpriset. Efter en
stämningsfull musikafdelning gafs den 9
december till ära för den förgäfves inbjudne
gästen Maurice Maeterlinck Den objudne
gästen. Det ömtåliga stycket, där man
känner hela tiden att det blott är ett steg
från lifvet till döden och från det sublima
till det löjliga, gjorde det åsyftade hemska
intrycket.
Som den i ovisshetens mörker trefvande
mänskligheten ängslas den blinde gubben,
och hans upprepade, oroliga frågor
framkalla en sådan tryckande hemskhet, att
åskådarens sinne beredes på den gripande
tystnad, som hälsar den objudne gästens
inträde. Näst herr August Falck, som
utförde gubbens svåra roli, har man att
tacka fröken Doris Nelson för aftonens
goda intryck. Den vackra stämman hade
intet af teater, då hon stilla talade
tröstens och medkänslans ord. Man kände
något af kvinnans höghet, man fattade
litet af det dyrbara i det kvinnliga, det
som endast hennes aningsfullhet kan skänka,
då det är frågan om den stora lyckan
eller den stora smärtan. Herr Gustaf
Collins finkänsliga iscensättning betydde också
mycket för helheten.
Folkteaterns nyårsrevy Här skall
valsas var så lustig och välspelad, att den
stod på programmet ännu under hösten.
Äfven ett par andra stycken på denna
teater äro värda att nämnas. Ljusets
rid-darvakt, uppsalabilder af Einar Norlén
och Ture Nerman, skilde sig genom sin
goda miljöteckning och sina verkliga
lustigheter från det allra mesta af detta slags
pjeser, och det goda humör, hvarmed Manne
Forsberg, jur. stud., herr Wallén, spelade
hufvudrollen, gladde både dem som ej
varit i Uppsala och ännu mer den som
lefvat där, om också i något olika
studentkretsar. Titeln är ironisk, och man
tycker ibland, att studenterna, likt en
viss Bellmansfigur, förtjäna det egendomliga
namnet »Våta ljus». Helt säkert får den
stora allmänheten en känsla af att
rid-darvakten ej är riktigt säker på benen,
och af den idealitet, den sanningshunger
och längtan att gagna landet, som ganska
ofta förekommer bland ungdomen, får man
för litet.
Herr Algot Sandberg har själf sagt,
DORIS NELSON SOM URSULA I DEN
OBJUDNE GÄSTEN.
att han ej vill vara litterär utan nöjer sig
med att servera svenska folket lungmos.
Hans sista pjäs, 33,333, visar att han varit
för blygsam. Om man, som väl är det rätta,
vill döma allt efter sin art, måste man
erkänna, att den nyssnämnda pjäsen
snarare än med lungmos skulle kunna jämföras
med den enkla men värdefulla anrättning,
som på en viss Stockholmskällare kallas
»Ett glas ’gamla testamentet’, ’fruns sill’ och
ett par p’tatisar», ett smakackord? som
dallrar i matfriska måttlighetssupare af svensk
härstamning på ett ganska innerligt sätt.
Jag såg »33,333» med odelad glädje.
Det var var en riktig folkpjäs — jag
anser för min del att grefvar och teaterkritici
också äro folk —, som alla hafva båtnad
af att se. Det måtte ej vara lätt att göra
en bra folkpjäs, ty det lyckas nästan lika
sällan som att göra en bra litterär pjäs.
Man tager en ängel och tillsätter härtill
ett par lotterinummer, ett större kvantum
spirituosa, en matsked sentimentalitet
samt några väl valda svordomar, hvarpå
det hela omröres, och godt humör, en af
de bästa kryddorna i lifsapoteket, hälles
öfver allt efter råd och lägenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
