Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin - Romantisk och naturalistisk romantik. Några aforismer. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ROMANTISK OCH NATURALISTISK ROMANTIK 121
af några verser, som dem herr Hultman,
illusoriskt maskerad som August Blanche,
kom med i denna revy.
Bakom mig satt ett franskt herrskap,
genom hvars hviskningar jag förstod, att
de enligt sin galliska ända sträfvade efter
klarhet och sammanhang. Men äfven om
de haft Schulthess’ lexikon och Uhrströms
Stockholmskan till hjälp, hade nog
åtskilligt blifvit dunkelt. Det är roligt att se hur världsloppet afspeglar sig i flertalets
hjärnor, hvilka idéer som tränga ned, hur
fakta uppfattas och missuppfattas. Man
kan ju i revyerna, som äro skrifna för den
stora allmänheten, se hvad som i
verkligheten har attraherat och repellerat sinnena,
och man förstår att det ej är någon
öfverdrift om man säger, att ett mycket litet fåtal
torde begripa historiens gång, det Geijer
kallar »hvad som sker uti det som synes ske»..
ROMANTISK OCH NATURALISTISK ROMANTIK
NÅGRA AFORISMER
Af FREDRIK VETTERLUND
»ROMANTISK ROMANTIK» tycks
ju vara en något kuriös
benämnimg, som icke går ihop med
strängt logiskt uttryckssätt. En
annan hade ju kunnat finnas, men den
litteraturhistoriskt intresserade förstår nog
meningen med denna. Nu ämnar jag visst inte
söka ge ens den lättaste totalskiss af det som
skiljer den strömning vi hade här hemma
under 1800-talets början och som egentligen
kallas romantik, ifrån den romantik som växte
upp på 1890-talet ur naturalismens
sönder-luckrade jordmån. Därom kunde mycket,
mycket sägas, som icke det minsta blir
vidrördt här. Utan all systematik nämner
jag endast några synpunkter, som fallit mig
in, när jag läst Oscar Levertins poesi och
jämfört tanke- och känslogrunden i den med
vår äldre lyriska romantiks. Oscar
Levertin är den siste verklige genius, som
lämnat oss, den siste, efter hvilken det liksom
blef tommare i världen. Han ensam är
vard att ställa upp som typ för det som
jag här med ett fattigt och magert slagord
betecknar som naturalistisk romantik, ty
hans individuella poesi står i förbindelse
med en genomtänkt världsåskådning —
alldeles som Atterbom under 1800-talets
förra del och Rydberg under dess senare
kunna ställas som stora individuella
poettyper för en romantik på en helt annan
filosofisk grund.
I.
År 1883 utkommo August Strindbergs
»dikter på vers och prosa» och litet se-*
nare »Sömngångarnätter» med flera
dokument, där man fick veta, att vers, lyrik,
fantasikonst öfverhufvud nu i nyttans och
demokratiens tidehvarf var någonting
onödigt och pjollrigt. Detta otidsenliga kallade
författaren — onekligen inte utan skäl —
för romantik, och han gjorde det i
klandrande syfte. Hade nu Strindberg kunnat
hålla sin upptäckt så att säga i enrum, så
hade ju det hela blifvit en liten
excentricitet, som man ej tog så noga hos honom.
Men naturligtvis fick han med sig alla dem,,
som just då redigerade det frisinnade
programmet, och så hände, att denna märkliga
estetik omkring 83, 84 blef ett af tecknen
på frisinne och friska idéer. Och de som
skakade på hufvudet åt den, fingo gifvetvis,
hålla till godo med att kallas reaktionära.
Nåväl, alla hade ju icke respekt för
slagord. Så kom 90-talet, och de
reaktionära fingo rätt, det vill säga, opinionen,
som är den högste domaren, erkände det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
