Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Carl Milles. Af Joh. Conrad Köper. Öfversättning från författarens manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 JOH. CONRAD KÖPER
närens mästerskap i figurbildning. Man
måste dock göra klart för sig
stämningsinnehållet i dessa barngrupper kring
pelarna i teaterns loggia, om man rätt
vill bedöma dem. Frossandet i yppiga
former, former som tala om lifslust och
lifskraft, kommer otvetydigt till uttryck
för den betraktare, som endast låter sig
påverkas af den lefvande formen. Den
som icke begriper sig på detta rent
skulpturella sätt att se, stötes däremot
af två missgrepp, af hvilka det ena
kommer på konstnärens konto och det
andra, åtminstone till största delen, bör
tillskrifvas arkitekten. Konstnärens
missgrepp låg i hans val af modeller. Han
betraktade dem endast som form utan
att göra sig reda för formens ursprung.
Olyckligtvis hade rachitis, engelska
sjukan, satt sina spår på modellernas
kroppar, och de plastiska figurerna bära nu
också de omisskännliga tecknen på
denna sjukdom, som genom modelleringens
kraft tyckas än mer framträdande.
Det skulle föra oss för långt att här
ingå på den ofta framställda frågan,
huruvida ett dylikt anatomiskt missgrepp
sänker ett konstverks värde. Endast så
mycket vilja vi säga som att det
stundom onödigtvis kan minska njutningen,
ty vägen till konstverket går nästan
alltid genom det som framställes, och de
rena konstelementen såsom sådana
uppfattas vanligen föga eller alis icke. Vi
äga i vår generation många flera
psykologer, fysiologer, biologer, ekonomer,
pedagoger o. s. v. än sådana som förstå
konstspråkets element. Till och med
bland konstnärerna själfva finnas många
som ej göra detta. Milles däremot
har föga gemensamt med alla de
uppräknade lärdomsfacken : han är alis ingen
patolog, lika litet någon psykolog
eller fysiolog, han är en konstnär, på
hvilken världen verkar genom rena
känslointryck, och därvid är formen i
och för sig det element som först och
främst förmedlar uppenbarelsen och
genom hvilket han sedan gifver sina
tankar uttryck. Hans hela utveckling är
också lik en reningsprocess, hvarunder
allt frånskiljes, som kunde vara till
förfång för denna rena plastikertyp. Milles
eftersträfvar intet annat än att helt naivt
lyssna till sin känsla, att låta den leda
handen och att med fullt förtroende
lyda den.
Betraktadt på detta sätt blifver det
anatomiska missgrepp Milles gjort sig
skyldig till i fråga om teaterpelarnas
barn ett tydligt vittnesbörd för
plas-tikern, hur mycket än allmänheten, nu
eller senare, kommer att just för dess
skull klandra verket såsom ofullkomligt.
De sjukliga insjunkningarna och
ansvällningarna hade för Milles samma värde
som svällande frukters saftiga former,
och han tillgrep dem som välkomna
hjälpmedel att uttrycka lif, kraft och
must och utfylla det linjespel, som
arkitekten förelagt honom. Dessa
föreskrifna konturer utgjorde det andra
misstaget, som från arkitektoniskt håll med
rätta har blifvit påpekadt. Gruppernas
relief skär nämligen allt för djupt in i
pelarskaftet. Det ser ut som om
pelarnas tyngd uppbures af de lekande
barnen eller också som om pelarna
försvagats genom inskärningar just där de
borde vara som kraftigast.
Ursprungligen hade konstnären undvikit detta fel.
I sin sträfvan efter kraftig, massiv
formgifning hade han utvidgat den föreskrifna
konturen, så att de lekande barnen
nästan fritt omgåfvo kolonnskaftet. Först
när arkitekten vidhöll sitt bestämda
mått, beslöt han sig med tungt hjärta
för att klämma in sina figurer. En
jämförelse mellan terrakottamodellen —
som han utarbetade i Munchen och som
han med förkärlek lägger till grund för
atbildningar, enär den bäst återger hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
