Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Musiklifvet i Stockholm. Af Andreas Hallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
ANDREAS HÅLLEN
Moussorgsky, skulle möjligtvis med bättre
resultat än då kunna återupptagas med hr
John Forsell i titelpartiet, ty med den
popularitet som denne sångare för närvarande
åtnjuter kan ju personlighetskulten, som hos
oss mer än annorstädes alltid blir
hufvudsak, åtminstone tillfälligtvis hålla ett
verkligt konstverk uppe. Jag tror äfven att den
lilla särdeles välgjorda enaktaren »Susannas
hemlighet» af WolfF-Ferrari kunde få
ett mera sympatiskt emottagande, om de
båda hufvudrollerna återgåfves af hr Forsell
och fru Hesse-Lilienberg. Enaktaren i fråga
har under höstsäsongen med stor succés
gifvits för Metropolitan-Operahouse i
New-York, och fröken Farrar har där varit den
dragande kraften. I samma kompositörs
nyaste opera »Der Schmuck der Madonna»,
som heft nyligen uppfördes på den nya
operateatern »Kurfurstenoper» i Berlin, har han
alldeles öfvergifvit den Mozart-Rossinistil
han efterbildat i förenämnda enaktare och
begagnar i stället en biandstil af italiensk
verism och Meyerbeersmanér, som kanske
skulle falla it smaken på vår svenska, för
alla slags sensationer så lätt emottagliga
publik.
Vår svenska operascen öppnade
höstsäsongen redan den 14 augusti med en
delvis ny iscensättning af »Aida» och hr
Kirchner för första gången i Radamés
parti. Dekorationer och scenanordningar
i första aktens andra tablå (tempelscenen)
voro nya och af öfverraskande
stämningsfull kolorit. Repertoaren upptog vidare
»Faust», »Flygande holländaren» (med hr
Lejdström), »Boris Godunov», och den 5
september började fru Sigrid Arnoldson
ett längre gästspel i »Faust», »Traviata»,
»Romeo och Julia», »Carmen»,
»Regementets dotter» och »Pajazzo». Hennes goda
sångteknik och rutinerade spel senterades
lifligt af en vid alla dessa tillfällen mycket
talrik publik.
Bland de repriser af äldre operor, som
slagit mycket an, må nämnas Lortzings
komiska opera »Tsaren och timmermannen»,
hvilken ej stått på repertoaren sedan 1891.
Denna opera är mycket populär i Tyskland
och förekommer numera på alla operasceners
repertoar. Lortzings operor anknyta sig,
särskildt i orkesterns behandling, mestadels till
den Mozartska klassiska stilen, men ha
tilllika bibehållit mycket af det gamla tyska
sångspelets ursprungliga folkvisestil, och
hans sceniska figurer hafva ofta en
grof-kornigt komisk läggning, som dock sällan
slår öfver till det burleskt farsartade. För
honom var tonkonsten visserligen icke ett
mera djupgripande kulturellt bildningsmedel
utan blott ett angenämt förströelsemedel för
folket i gemen. Själf en folkets man i bästa
mening, med ädelt sinnelag och tänkesätt,
spekulerade han aldrig på åhörarnas dåliga
instinkter, och det frivola var alldeles
bannlyst från hans många komiska operor och
sångspel. Det visade sig nu att denna repris
var ett lyckligt val, och föreställningarna
voro mycket talrikt besökta. Den goda
komiska operagenren har tyvärr försvunnit
från vår operarepertoar, hvilket är så
mycket mer att beklaga som både tyska,
franska och italienska mästerverk på detta
område äro högst smakbildande. De borde
också kunna tjäna såsom verkningsfulla
botemedel mot den nutida endast gemena och
frivola operetten och musikaliska farsen,
som endast appellera till människans
sämsta instinkter.
Äfven en ny repris af Rossinis
»Barberaren i Sevilla» med fru Oscar och hrr
Lejdström, Lennartson och Stiebel i
hufvudrollerna var lyckad och senterades lifligt
af publiken.
Den 1 november började den
välrenommerade tyske Wagnersångaren Henrik Knote
ett framgångsrikt gästspel i »Tannhäuser»
och »Nibelungens Ringcykel». Hr Knotes
Tannhäuser följde den genom Albert
Niemanns mönsterframställning nästan
traditionellt tyska uppfattningen af rollen, men
flera väl uttänkta och genomförda detaljer
vittnade om en temperamentfull
själfständighet, som i andra aktens täflingsscen nådde
en sällsynt väl beräknad estetisk stegring.
Prestationen bar en ovanligt helgjuten
prägel, och den ofta af vår publik
missförstådda Tannhäusertypen blef nu för första
gången på vår scen fullt åskådliggjord.
Nyfikenheten, kanske ock intresset att få se
hr Knote som Siegmund och Siegfrid, hade
lockat till ett särskildt abonnemang å
Ni-belungscykelns fyra föreställningar, hvilka
denna gång gåfvos för en alldeles fulltalig
publik. Hr Knotes Siegmund var liksom
hans Tannhäuser i hvarje hänseende fullt
öfverensstämmande med de riktiga
Wag-nerska intentionerna, och efter Albert
Niemann kan jag ej påminna mig hafva sett
och hört rollen bättre återgifvas. I hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
