Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Herman Bang och de stora skådespelarna. Af Erik Wettergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN BANG OCH DE STORA SKADESPELARNA
Af ERIK WETTERGREN
Herman Bang: Masker og Mennesker.
København og Kristiania. Gyldendalske Boghandel.
Nordisk Forlag. 1910.
ISCAR WILDES sats om kritikern
som en skapande konstnär, hvilken
står i samma slags förhållande
till konstverket som dess
upphofsman till verkligheten, hör till dem af
hans paradoxalt turnerade sanningar, som
inte slocknat i samma ögonblick de
flammat upp. Inom vår egen kritiska
litteratur se vi mer än en gång hans tanke
lysande exemplifierad, och när Georg
Brandes säger, att »Bag de vekslende
Skikkelser, Kritikeren fremforer, ligger hans
eget jeg, og alle hans Fremskridt beror på
stærkere Selvfordybelse og stigende
Selvudfoldelse», är detta icke blott klaven till
fattandet af hela hans egen kritikergärning utan
kunde lika så godt skrifvas som måtto på
den bok, hvars titel läses här ofvan. I själfva
verket synes mig Masker og Mennesker höra
till de essäsamlingar, som i en sällsynt
intensiv grad bära vittne om sin författares
individualitet, samtidigt som de’n på ett
glänsande sätt karaktäriserar och ger det lefvande
konstverkets prägnans åt de sceniska
profiler, den tecknar upp.
Det är också så naturligt att Bang
skulle lägga ned mycket af sitt bästa som
diktare och psykolog i det verk, där han
ville eviggöra sina intyck af samtidens
främsta skådespelare. Från barnaåren var
ju teatern det som mer än annat tände
och lockade hans fantasi, och hans
kärlek till Thalia var allt för stark, att den
skulle låta sig släckas af hennes
obönhörliga nej. Hans relationer till denna på
samma gång stränga och nyckfulla gudinna tog
sig inte bära uttryck i det — om man så
JOSEF KAINZ.
vill — »teatraliska» uppsökandet at effekten
både i lif och dikt — de visade sig också
i ett aldrig slappadt, solidt arbete i hennes
tjänst. Vi känna hans uppläsningar — om
man nu kan ge ett så tamt namn åt de
aftnar, då han lät sin egen diktning återfödas
till ett potentieradt lif genom en blandning
af den mest medvetna konstnärliga
beräkning och det hänsynslösaste blottläggande af
känsla och nerver. Som sceninstruktör är han
mera känd inom det »riktiga» Europa än
hos oss, men då jag hört t. o. m. en tysk
regissör af reinhardt’sk dekorativ skolning
med vördnad tala om Bang som en af
världsdelens finaste teatermän, tviflar jag ej att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
