Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Baner. Af Ivar Hult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
IVAR HULT
väntande på förstärkningar, som
Oxenstjerna lofvat honom.
Oxenstjernas krigsplan omfattade
emellertid äfven stärkandet af det svenska
väldet i Westfalen. Detta hade Baner
ogillat, hvarjämte han begärt att få hela
den militära ledningen lagd i sin hand.
Till denna begäran hade Oxenstjerna
svarat nej, anseende den blott för ett
utslag af Baners härsklystnad. Och nu
fick Baner veta, att de honom lofvade
trupperna i stället skulle gå till Westfalen.
Misströstande om allt, insände han till
rådet sin afskedsansökan. Han ville hem
och begrafva sin nyligen aflidna hustru.
Oxenstjerna låg själf i underhandling
med rådet, angående hvem som skulle
efterträda honom i högsta ledningen. Baner ville
han icke godtaga, ty han »hinner intet
att förståedt, kastar allt öffuer ända medh
sitt storske, pærsomptuose och ambitiöse
huffued och förvirrar hela väsended, att
ingen skall kone veckla sigh deruth igen ».
»Det tror ingen hvadh för ett selsampt.
huffued han ähr. Jag bekänner det
Gudh honom godha qualiteter giffuedt
haffuer, men haffuer och store defecter
därhoos, att jag icke väl vet, hvilketdera
ded andhra öffuerväger.» Man ser af
detta yttrande, huru svårt, ja omöjligt
det är för äfven den högste
ämbetsman-nabegåfning och bildning, som ej äger
krigisk erfarenhet, att rätt förstå krigets
väsen och betingelser, liksom ock att
uppskatta de personliga egenskaper, som
äro speciellt ägnade att skänka framgång
i ett krigs förande. Rådet beslöt dock
både att bevilja Baners hemresa för att
begrafva gemålen och att göra honom
till Oxenstjernas efterträdare. Men denna
resolution hemlighöll Oxenstjerna för
Baner och bedref saken vidare med rådet
så, att han fick nämna Sten Bjelke i
stället till sin efterträdare med Salvius till
assistent. På sin ansökan om hemfärd
fick Baner icke något svar.
Lämnad utan hjälp, måste Baner gå
tillbaka norrut till Werben, där han
stannade en tid. Hit anlände omsider en
otillräcklig förstärkning. Nu måste han
stilla nya oroligheter bland trupperna,
och det gjorde han med sådan
myndighet, att de ej vidare i hans tid
upprepades. Under uppehållet i Werben gifte
Baner om sig, enligt gifvet löfte till sin
första, aflidna gemål, med dennas
väninna Elisabet Juliane af Erpach. Här
fick han ock veta att Sten Bjelke utsetts
till Oxenstjernas efterträdare, hvaröfver
han yttrade sin belåtenhet.
Den nuvarande militära
befälhafvaren i Pommern, fältmarskalk H. Wrangel,
hade svarat tvärt nej på Baners begäran
om förstärkning. För att ej vid
Werben bli innesluten af fienderna måste
Banér därför draga sig tillbaka till
Par-chim i Mecklenburg, dit Wrangel
omsider på rådets befallning sände honom
en del trupper. Därefter kände sig
Baner stark nog att våga ett afgörande
slag. Han vände sig tvärt mot den i
närheten stående förenade
sachsisk-kejserliga hären och tillfogade den, trots af
hans underbefälhafvare begångna
försummelser och missgrepp, ett
förkrossande nederlag vid Wittstock, den 25
september 1636.
Segern blef i krigspolitiskt hänseende
epokgörande. Den afklippte tvärt de
pågående underhandlingarna om ett stort
tyskt förbund emot Sverige och
betraktades af de evangeliske som en Guds
straffdom öfver alla affälliga.
Spillrorna af den fientliga hären flydde
söderut. Baner följde efter till Erfurt.
Här nåddes han af berättelser om den
ohyggliga nöd, som skall hafva varit
rådande i fiendernas länder. Detta väckte
hans tanke på fred, som man nu borde
kunna få till stånd med heder, en tanke
som han allt framgent omhuldade.
Vederlägger icke detta hvarje tal om Ba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
