Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Baner. Af Ivar Hult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BANER 195
hålla vid Sveriges fanor den numera
nästan rent tyska soldatesken.
I början af år 1640 gjorde fiendens
öfvermakt i Böhmen Baners läge ohållbart.
Han drog sig därför tillbaka genom
Sachsen och inträffade omkring den 20 april
i Erfurt, där ett nytt uppehåll gjordes.
Baner arbetade här med all kraft på att
vinna Frankrikes och de nedersachsiska
staternas anslutning. Villighet därtill
förspordes nog, men då föreningen af
trupperna skulle sättas i verket, uppstod
ett sådant diskuterande, krångel och
intrigspel, att saken höll på att gå om
intet. Baners förslagenhet och kraft bragte
reda i situationen. Den 6 maj inställde
sig de nämnda makternas
truppkontingenter hos honom i Erfurt.
Baner öppnade därefter operationer
mot fiendens samlade krafter, som stodo
i Saalfeld. Men de förbundnas
opålitlighet och krångel vållade alltjämt
svårigheter och hindrade Baner att vinna
något afgörande. Allt höll på att brista
sönder. Det var en tid af fram och
åter-marscher, afvaktande stillastående,
oändliga rådplägningar, klagomål och
dispyter. Ett värre fälttåg hade Baner aldrig
varit med om.
Vid denna tid inträffade en händelse
i Baners enskilda lif, som väl kan synas
oss egendomlig, men som ingalunda bör
få begagnas till att, såsom hans samtida
fiender och senare skildrare gjort,
ned-svärta hans karaktär. Sedan hans högt
afhållna andra maka aflidit den 29 maj
1640, gifte Baner om sig ånyo, den 16
september på slottet Waldeck, med den
unga markgrefven an Johannette af
Baden. Vi måste se saken från den tidens
synpunkt. Dess människor voro af ett
annat, robustare och varmblodigare kynne
än vår tids. Hos dem lät sig den
uppriktiga sorgen öfver en kär afliden
mycket väl förena med en ny kärlek. Det
var skick och sed att gifta om sig hur
många gånger som helst, och »sorgeåret»
varade vanligtvis blott sex månader. I krig
råda äfven säregna förhållanden. Man
kan väl tänka sig, att Baner i det
händelsernas tummel, hvars medelpunkt han
var, hade lättare än eljest att glömma
sorg som varit och låta sig medryckas
af nya intryck. Baners fiender skyndade
emellertid att slå mynt af denna
tilldragelse, och särskildt har Salvius genom sina
framställningar däraf i Sverige skadat
hans anseende i hög grad. Det har till
och med antydts, att saken skulle
bevisa Baners egennytta och hemliga
afsikt att öfverge sitt fädernesland.
I hvarje fall torde detta vara
upprinnelsen till historien om Baners
liderlighet. Baner hade i allmänhet sina
gemåler med i krigsorten, och vid den ena
efter den andra var han starkt fästad
och lefde i bästa äktenskap, utan att man
sport om några utomäktenskapliga
äfventyr å hans sida.
Bröllopet störde icke Baners
krigsverksamhet. På själfva bröllopsdagen
utförde han en rekognosering, och nästa dag
var han åter vid sin marscherande armé.
Fienden hade gått förbi honom norrut
och hotade inbryta i hertigens af
Liine-burg försvarslösa land. Tack vare sin
snabbhet hann Baner ställa sig i fiendens
väg. Och nu hade de kejserliga fått
nog för denna gång. De drogo bort
genom Westfalen och sökte sig kvarter.
Äfven Baners trupper fingo hvila en tid.
Baners nästa operation gällde
kejsarens arfländer, och han uppbröt
fördenskull den 23 november från trakten af
Minden, tågande söderut. Efter oändliga
svårigheter fick han den fransk-weimarska
kontingenten under general Guébriant
med sig. Först ville han söka
öfverrumpla Regensburg, där kejsaren och
riksdagen voro församlade, för att sålunda göra
ett snart och oblodigt slut på detta krig.
Uppehållen genom oskickliga rekogno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
