Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Baner. Af Ivar Hult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 IVAR HULT
sörers meddelanden, anlände han till
Regensburg först den 15 januari 1641.
Staden var då satt i försvarsskick och kunde
ej omedelbart intagas; men det hängde
på ett hår att kejsaren blifvit gripen af
Baners ströfpartier.
Då nu operationerna skulle fortsättas
var M:r Guébriant af annan mening än
Baner. Kännande sin konungs och sin
stora nations hela värdighet och
stolthet samlade i sin lilla person, rasade
han i sitt inre, där han stod inför den
väldige och myndige Baner utan att få
sin vilja fram. Följden blef en
separation. M:r Guébriant gick bort och lade sin
armé norr om Nurnberg; Baner tog
ställning vid Furth och Cham intill
Böhmerwald för att förbereda ett infall i
kejsarens länder. Förgäfves sökte han bringa
fransmannen till reson. Under tiden
samlade sig de kejserliga i massor omkring
honom och gingo den 7 mars till ett
kraftigt anfall. Baner lyckades dock att
genom sitt berömda, äfvertyrliga återtåg
genom Böhmen rädda sin armé från
säker undergång och stod den 20 mars
vid Zwickau. Här öfverraskades han
af att möta M:r Guébriant, som till sist
förmått sig att hörsamma hans kallelse
till förening. General Guébriant hyste
ändock i sitt innersta en djup beundran
för den store fältmarskalken.
Läget var nu för svenskarna lika godt
som vid vinterfälttågets början. Medan
Baner lät sin armé långsamt vika norrut,
underhandlade han med nedersachsarna
om ett förnyadt samfäldt slag mot fienden.
Baners redan förut angripna hälsa
hade emellertid genom strapatser,
bekymmer och öfvermätt af arbete blifvit
bruten. En elakartad malaria, som han
ådragit sig på marschen genom Böhmen,
tillstötte och lade honom på sjukbädden.
De skickligaste läkare tillkallades. Me-
dan Baners tillstånd vacklade fram och
tillbaka, följde han, åkande eller buren,
sin armé på marscherna, tills han stilla
afled den 10 maj i Halberstadt.
Under sjukdomstiden hade Baners
varma religiositet tagit sig vackra
uttryck. Sorgen öfver hans insedda
förestående bortgång hade lagt sig
försonande öfver fruktan och misshälligheter,
som omgifvit hans omutliga och myndiga
person, och den beundran och kärlek
som omgifningen innerst icke kunnat
neka hans ridderliga väsen hade tagit
ut sin rätt. Man hade under hans
sjukdom ägnat honom den mest uppriktiga
vördnad, och sådan var ock den saknad
han efterlämnade. Inom hela den
protestantiska världen väckte hans bortgång
den största bestörtning.
Själf fick Baner icke utkämpa det
stora slag han förberedt. Först sex
veckor efter hans död trädde hans här den
kejserliga åter till mötes vid
Wolfenbiit-tel. Men soldaterna, som saknade sin
gamle fältmarskalks säkra ledarehand,
voro modfällda. Då erinrade dem
general Guébriant om, att de ännu mellan
sina led hade hans döda lekamen att
försvara. Det verkade. Och så vann
Baners ande ännu efter döden en stor
seger öfver Sveriges fiender.
Detsamma kan sägas om den för
Sverige lysande fred, som många år
senare ändtligen blef sluten. Efter Baners
död voro nämligen de svenska vapnens
framgångar väsentligen en skörd af hans
sådd. Så lysande hade denne man
upprättat de evangeliskas fallna ställning,
och så i grunden hade han nedbrutit
de katolska ländernas kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
