Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ett Stagnelius-fynd. Meddeladt af Fredrik Böök - Menskliga lifvet - Hjalmars dödssång ur Hervara saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
FREDRIK BOOK
ej mer dina ögon på kjuserskans barm,
ej mera du öfvar den slafviska läran
som leder på tornen till guldet och äran
och köper dig lyckan med strider och
harm.
Ack himmel! och jag som i blomman af
åren
förskjutes af glädjen och mognar för båren,
hvart flydde det hopp, som förtrollat min
stig?
Hvad båta de gyllne Fantomer jag slutit
till klappande hjärta — de suckar jag gjutit
för dicktade fröjder, som låfvades mig.
Ej längre fördjupad i framfarna tider
jag4 drömmer om Fädrens gigantiska strider
Och talar med hjältens stralkransade hamn.
Ej längre i skuggan af susande häckar,
i kyliga grottor och sorlande bäckar,
jag trollar Arcadiska mör i min famn.
O! mägtiga visdom! från himmelens salar,
besök mig i törnfulla, nattliga dalar,
med sanningens strålande fackla i hand.
O led mig på färden till sällhetens stränder!
O laga, att ögat en tårblick ej vänder
med smägtan tillbaka på blånande land!
HJALMARS DÖDSSÅNG
ur Hervara saga.
På landet jag ägde ju gårdarne fem
med tornade borgar och rymliga salar —
och susande lundar beskuggade dem
och hjordar där betad’ i skuggrika dalar.
Men aldrig i stillheten trefnad jag fann
mitt hjärta för äran och striderna brann
och lugnet jag flydde — Nu ligger jag
slagen
med bröstet förhärjat af blodiga sår.
Snart himmelens åsyn är ögat betagen,
mitt tynande hjärta allt mattare slår.
I Ynglingaborgen och Konungens sal
nu mjödhornen fyllas och lamporna flamma,
på gyllene bänkar nu kämparnes tal
förtroligt sig lägrar att dricka och glamma.
O bröder! ej mera i larmande krets
i mottan mig! stungen af gifthärdad spets
jag ligger här hjälplös på ödsliga stranden.
Ej mer vid Er sida, i marken jag drar*
med lågande svärd i den trofasta handen
ej mera i julron jag guldhornet tar.
O Tärnor! ej mera er ljufliga sång
mig kjusar, och, Konungadotter! som följde
din älskling till skeppen med bäfvande gång
och bleknade kinder med tårar besköljde,
de orden nu sannas, Du sade mig då
att aldrig vi råkas här mer skulle få.
Med bäfvan jag löste de gnisslande tågen,
från stranden, uppeggad af vännernas rost.
Bevingad skar snäckan den gnyende vågen
och evigt jag rycktes från Ingeborgs bröst.
Ja hård liksom klippan är Nornornas Lag,
jag lefde förgäfves, jag säll ej fick blifva.
0 stallbroder Orvar, af handen’ mig tag
den gullröda ringen och glöm ej den gifva
åt Ingeborg, säkert då honom hon ser
en tår åt min hågkomst den älskade ger.
Så ofta då himmelens stjärnor de brinna
och jorden begrafves i tystnadens famn
hon vaken skall flygtande där sig påminna,
välsigna min skugga och sucka mitt namn.
Se nattsvarta korpen ur öcknarne ren
mig nalkas med spända och dånande vingar.
1 spåret af denna, ej mindre sen,
den gråa, den blodade örnen sig svingar.
Välkomne, I gäster! med lustigt mod
att frossa af liket, att suga mitt blod.
Allt mera de tynande krafterna mattas,
den eviga natten sitt töcken re’n strör.
Hu! Re’n af Valkyrians armar jag fattas,
det stannar mitt hjärta, det brister, jag dör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
