Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur bokmarknaden. Af C. A. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 C. A. W.
punkter, som möjligen kunna vara
gagneliga för uppfattningen af ett arbete som
detta, där resultat af den moderna
litteraturforskningens olika hjälpmedel —
kulturhistoria, handskriftsstudier m. m. — måste
väfvas samman för att bilda ett helt.*
Renässansens tid var ju en
individualitetens tid; vår tids individualitetsfilosof
par préférence, Nietzsche, har nog från
dess kulturlif mottagit en icke ringa
inflytelse. Men man tar fel, om man tror
att individualiteten alltid gör sig gällande
inom renässanstidens poesi. Undantagen
frånräknade, är 1500-talets italienska poesi
—- till god del skrifven på latin — mer
konventionell än personlighetsmättad; icke
heller saknar den drag, som föra i minnet
romarfolkets resonerande retorik och den
italienska naturens plastiska kyla. I en
mycket intressant återblick på Molzas
diktning — bokens sista kapitel — påvisar
författaren konventionalismens breda rum
inom nämnda diktning som ock några
särmärken för den senare. Så antydas
reminiscenserna från den medeltida religiösa
diktningen, allusionerna på Italiens kränkta
politiska storhet. Någon gång kan äfven
en rent personlig stämma tränga fram ur
Molzas eljes så konventionella diktning. I
poemet »Ad Sodales», där han, med tanken
på döden, tar farväl af sina vänner, heter
det, att om genom vännernas omsorg ett
träd skall växa på hans graf och breda
ut sitt grönskande hår och skänka svalka
rundt omkring, medan sommarhettan glöder,
och beskugga den i tegar skurna jorden,
så skall det vara honom mera värdt, än
alla kungliga monument. Kanske skall
någon med medlidsamma tårar beklaga
honom och beströ grafven med blommor och
prisa hans namn och förtälja hur han,
gripen af kärlek till Sånggudinnorna, som
gosse lämnade fädernehemmet, hur han fick
tjäna kungliga hus och förnöta sitt lif i
lummiga trädgårdar, hur han mer älskade
att drömma under den skuggiga ekens eller
den gröna platanens löf än i en guldstickad
tirisk mantel trakta efter hopens bifall.
Som katolsk renässansman glömmer han ej
att säga: Jag har icke hyllat Luther och
innästlat människor i germanernas gudlösa
läror.
I den panegyrikens tid som renässansen
var, har naturligen en och annan af Molzas
samtida skrifvit till hans lof. »Där var
också Molza, utmärkt i många vetenskaper
och dygder; för en Tullius och Maro
[Cicero och Vergilius] håller honom hvar och
en; en ny Petrarca och en Bocaccio på
vårt språk och en grekisk Homeros i poesi
skola ännu framgå ur hans lärda mödor;
från Modena är han kommen och icke på
måfå, drifven af äran och öfvertalad af
förmågan». leke alltid äro emellertid —
tillläggom det — hans eftermälen så
berömmande. — För att så rikligt som möjligt
belysa Molzas på intet vis imponerande,
dock tidshistoriskt karaktäristiska gestalt
har författaren insatt cinquecento-poetens
bild med det långa skägget och de
romanskt skarpa dragen uti dess
kulturhistoriska bakgrund. Det är ett helt dåtida
porträttgalleri som möter oss, frammanadt
tack vare en vid och djup kännedom om
renässansens kultur- och personförhållanden.
Så skymta en Giulia Gonzaga, en Isabella
d’Este: i hennes palats i Rom »stod
Bal-dessar Castiglione i svala våraftnar och
drömde vid fönstret» — och till hennes
krets hörde äfven Molza; en kardinal
Ip-polito di Medici, »poet som farfadern och
fadern, musiker som farbrodern Leo,
snillrik, intresserad af allt och intagande i sitt
väsen som de alla, men skönare än någon
af dem, en svärmare och drömmare» —; en
Pietro Aretino, i hvars åtanke man för
Molzas egen skull önskat att han aldrig
anbefallt sig. Karaktäristiken af dessa och
många andra dåtida personligheter riktas
med bidrag af Molzas lefnadstecknare.
Den mäktiga kraftspänning till kropp
och själ, som hos några af renässansens
personligheter utbildade så utomordentliga
kropps- och själsegenskaper, ha tydligen
icke Molzas lefnadsöden inneslutit. leke
förty voro dessa innehållsrika nog. I
Julius II:s Rom var det som han fick sin
humanistiska utbildning. I Rom var det
ock som hans lefnad till allra största delen
förflöt. leke underligt därför, om det var
märkliga personer och händelser som han
fick skåda. Han kommer i personlig
beröring med, andra storheter att förtiga, en
Leo X, och från dennes miljö få vi
mycket intressanta skildringar. Belysande för
Molzas ställning till denne påfve är
onekligen följande kostliga utrop i en af
skaldens dikter: »Hvad är det, o store påfve
Leo, som gör, att du anser Molza ensam
ovärdig dina håfvor, han som hvarken har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
