Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vreta kloster. Af B. O. Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
B. O. AURELIUS
MIDTSKEPPET MOT ÖSTER.
börd om klostrets betydelse öfverhufvud
för att göra den vädjan fullt berättigad,
som under de senaste decennierna sökt
göra sig hörd i hela vårt land, att
nationen vid vården om sina stora minnen
äfven måtte tänka på detta, som ännu
i sitt armod bevarar rester af
aktningsbjudande skönhet.
Enformigheten i det dagliga
klosterlifvet bröts då och då genom vissa
särdrag eller händelser af djupt ingripande
art. Söndagen med mässor och bikt ha
vi redan berört, årsdagen af kyrkans
högtidliga invigning, den 13 juni (1289),
då Magnus Ladulås och hans drottning
varit närvarande, högtidlighölls, predikan
förekom stundom; ofta gästades klostret
af långväga och notabla personer, såsom
drottning Hedvig, Svantepolk Knutsson,
Ragvald Puke, Sune Sik m. fl., och vid
sådana tillfällen förstod man att utveckla
en viss glans och festivitas. Bland
märkligare händelser, som bevarats och
omformats af folktron, må berättelsen om
det s. k. klosterrofvet i Vreta återgifvas
efter en tryckt skildring*:
Inom klostret vistades, sannolikt efter
a-derns död, den yngre kung Sverkers dotter
Helena eller, som folkvisan kallar henne, Elin.
Den unge Sune Folkesson, en jarlason af
folkungarnas mäktiga och våldsamma ätt, hade
fattat kärlek till konungadottern, och då hinder
— man vet ej hvilka — ställde sig i vägen för
hans önskan att äkta henne, bröt han sig in
i klostret och bortförde mön, hvilken sedan blef
hans hustru. Att något straff följde på gärningen
finnes ingenstädes antecknadt; de oroliga
tidsförhållandena med strider mellan täflande
kungaätter samt folkungasläktens öfvermakt förklara,
att näpsten uteblef. Huru tilldragelsen emellertid
väckte stort uppseende, ådagalägges af en
folkvisa, som i ej mindre än 66 verser skildrar
den jämte dess följder, visserligen med
åtskilliga misstag och utsmyckningar. Enligt visan
spelade Sunes broder Karl hufvudrollen vid
bortförandet; »stolts Elin» var oblid herr Sune
och hade ofta svurit: »Herr Sune skall mig aldrig
få»; hon bortfördes med våld och mot sin vilja
»barhuffd och barfött»; »aldrig hördes nogon
konungadotter så ynkelig blifva förd».
Äktenskapet blef högst olyckligt:
De voro tillsammans i femton år
och lefde de nu så,
att ingen till den andre med glädje sade
antingen nej eller ja.
Fru Elin »lefde sig till daglig sorg>.
Ändtligen kom befrielsen, som löste det tunga
bandet.
Det var om en onsdag
stolts Elin fick håll i sin sida.
Hon bad till Gud så innerlig,
den tiden måtte snart lida.
En försoning skedde dock, på fru Elins
dödsdag:
Det var herr Sune Folkesson,
han fäller tårar på kind:
* O. Vågmans i hans lilla, men utmärkta
arbete: Vreta kloster, en vägledning vid besök i
Vreta klosters kyrka och dess omgifning.
Stockholm 1904. Sid. 46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
