Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Samtida franska romanförfattarinnor. Af Léonie Bernardini-Sjöstedt. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
LEONIE BERNARDINI-SJOSTEDT
MADAME EDMOND ROSTAND.
Olyckligtvis för Traditionens anhängare
har lifvet inom borgarklassen, deras
starkaste stod, undergått en hastig förändring
i Frankrike under sistförflutna tre eller fyra
lustrer. Ack, du gamla goda tid med
dina borgerliga traditioner, jag minns dig
väl, fast jag ännu ej räknar mig till de
silfverhåriga gamla. Det var på den tiden,
då doktorinnan, när hon mötte notariens
fru, med ett älskvärdt leende frågade:
»Nåå, madame Grippemmand, när tänker
ni gifta bort er son?» — »Herre Gud,
låt honom njuta litet af lifvet först! Om
två år har han slutat sin juridik, och då
ska vi söka reda på en hustru åt honom.»
— Det fanns vissa regler, hvilka höllos
som trosartiklar: »Man skall endast gifta
sig med sina likar. En man bör vara
gift vid tjugufem års ålder. Hvarje ung
flicka bör få en ung man.» Du glada
lefnadsvishet från det vackra Touraine, du
min ungdoms Frankrike, hvar finner man
er nu?
I en föreläsning vid en modern
högskola, som bland sina elever räknar unga
flickor från de bästa familjer, förklarade
Marcel Prévost, den lärde specialisten på
feminism och sociala förhållanden, för sina
unga åhörarinnor, att de flesta af dem
måste bereda sig på att utan saknad utföra
det könlösa arbetsbiets roli i samhället, ty
mannen, som jäktas af de växande
ekonomiska fordringarna, måste skjuta
äktenskapets börda allt längre och längre ifrån
sig.
Helt naturligt är, att det känslornas
och ekonomiens betryck, som följt af detta
nya sakernas tillstånd, tagit sig uttryck i
den kvinnliga litteraturen.
Romanförfattarna af kvinnligt kön hafva också i mer
eller mindre upprorisk ända granskat
förhållandet mellan man och kvinna. Bland
de mest inflytelserika vilja vi först, i den
ordning de framträdt för offentligheten,
nämna Jean Bertheroy, Marcelle Tinayre,
Daniel Lesueur, Lucie Delarue-Mardrus och
Colette Willy.
Jean Bertheroy — i privatlifvet
madame Le Barillier — debuterade för ett
tjugutal år sedan eller så med en diktbok,
som prisbelöntes af Franska akademien.
Men denna diktardebut tyckes endast ha
varit en nyttig öfning, hvarigenom en
boren prosatör hamrade sitt språk mjukt
och smidigt. Jean Bertheroy har gifvit
franska litteraturen en bok, La danseuse de
Pompei (först publicerad i Revue de Paris),
som har ställt henne i jämbredd med det
franska språkets bästa stilister, de främsta
i välljud, i lyrisk stämning och harmoni
och de af den antika kulturen — detta
den franska litteraturens andliga fosterland
— mest genomträngda. »La danseuse de
Pompei» kan jämställas med »Thäis» af
Anatole France. Och jag vet; hvad ett
sådant vitsord vill säga. Jean Bertheroy
äger icke den franska ironiens stora
mästares diaboliska vishet, icke detta
alexandrinska leende a la Belsebub i
anakoret-skepnad. Men hennes skönhetskänsla, mera
ursprunglig och mera osammansatt än hans,
har tonfall af en äktare klang. En fläkt af
panteism susar genom boken, en hymn till
lifvet, blandad med gudomlig oro. De som
älskat att förnimma antikens själ i Virgilius
och Horatius återfinna den här, väckt till
nytt lif i all sin omedelbara grace och
lifsglädje. Sista sidan i »La danseuse de
Pompei» gifver, ensamt den, hela bokens
ända. Den lilla danserskan har året förut
mist sin älskade, den unge apolloprästen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
