Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Samtida franska romanförfattarinnor. Af Léonie Bernardini-Sjöstedt. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTIDA FRANSKA ROMANFÖRFATTARINNOR 275
dine s’en va och tillägger spetsigt inom
ironiska citationstecken: i »samarbete» med
Willy. Och sin rätt till dessa omtvistade
»Claudines» bevisar hon ■— vida bättre
än genom någon försäkran — genom en
bok: La Vagabonde, som den allvarligare
pressen har kallat »nästan ett mästerverk»
och som på ett år har utgått i flera
upplagor.
»La Vagabonde» inför oss i en ganska
underlig omgifning. Man kan i boken läsa
ett slags själfförsvar, en förtäckt bekännelse.
Den för oss in i en music-halls värld,
en maskstungen, sorgmodig värld,
småborgerlig på sitt sätt, med omsorger och
bekymmer mycket lika hvarje annat litet
företags, men därtill med ett biljud, som är
alldeles särskildt hjärtslitande. Mimikern
och dansösen Renée Nerée har sjunkit ned
till plattformen i en music-hall, sedan hon
skilt sig från en målare, som dragit fördel
af hennes viljelösa kärlek för att tvinga henne
till den största förnedring. Hennes
underbara dygd har sin rot i all den trötthet
och leda, som lämnats kvar hos henne.
Då bjudes henne lycka, en tryggad
ställning, kärlek med ty åtföljande giftermål,
som skulle återföra henne till hennes
samhällsklass och rätta sfär. Också hon kunde
ha älskat, om icke kärleken, hvar gång den
nalkades henne, i hennes hjärta väckte till lif
hela den ångest den förr kommit henne att
utstå. Nej, mot ett nytt slafveri uppreser
sig hennes stolthet som vagabond.
»Lyckan är kanske ända inte det dyrbaraste i
lifvet.» »I kärlekens oändliga öken», säger
hon vidare, »tar sinneslyckan upp en
mycket liten plats. Man ser bära den först,
därför att den brinner och flammar . . .
Hvad skulle jag göra af mina långa dagar
sedan?» Den kärlek som hängifver sig,
som underkastar och offrar sig, som lider
med ångest och sällhet — den kärleken
upplefver kvinnan blott en gång. »La
vagabonde» fortsätter ensam sin väg, fri och
fattig.
Det finns i denna djärfva bok en
egendomlig observation, som ej kunde ha
blifvit gjord förr: hvad som är kvar, lefvande
och oförstörbart i en kvinnosjäl, sedan den
beröfvats alla fördomar, alla hänsyn, som
tyckas bilda kvinnans själfva väsen, det
är det obetvingliga krafvet att gå sin egen
väg för att återeröfra värdighet och dygd.
Colette Willy är dessutom oöfverträfflig
COLETTE WILLY.
i sina djurhistorier. Hon har en blick för
det oroliga, listiga, vilda, nästan djäfvulska
i djurlifvet, som kommer en att tänka på
Liljefors’ djur, dresserade till cirkus.
Flera andra af våra skrifställarinnor
skulle ha förtjänat ett mera utförligt
omnämnande, ifall utrymmet blott tillåtit det.
De äro för många. Madame Gabrielle
Reval, författarinna till Sevrienne, Lycées de
Jeune s Jille s och VAvenir de nos jille s har
till specialitet att skildra kvinnliga
universitetskretsar. Madame Andree Corthis,
som ännu är helt ung, utmärker sig för stor
känslofullhet och lofvar att blifva en
författarinna af präktigt gry. I Prince s se s de
lettres ställer sig Madame Colette Yver
på männens sida i den pågående stora
striden och erkänner ärligt sin egen
intellektuella underlägsenhet — allt under det hon
förtjänar, att man inte tror henne mer än
jämnt. Madame Poradowska har skänkt
oss förträffliga ryska romaner. Madame
Peyrebrune skulle i sanning förtjäna ett
närmare studium, om hon icke sedan länge
vore så känd. Jag borde också tala om
Claude Ferval och många andra. Men
det gäller att begränsa sig. Blott till sist
en vördnadsbetygelse för Madame Judith
Gauthier, den store Théophiles dotter och
den första kvinnliga medlemmen i en
manlig akademi, bröderna Goncourts, som
under en lång och lysande bana prydt vår
litteratur med Orientens smycken och
ädelstenar — för Madame Jane Catulle Mendés,
diktarinnan och talarinnan, och för Madame
Fernand Gregh, som, också hon, intager
en rangplats.
Om vi nu skulle söka sammanfatta
kvinnopsyken, sådan den skildras af alla
dessa högt stående kvinnor, se vi att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
