Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Berlins teatrar. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 C. D. MARCUS
MAX REINHARDT.
En viss slapphet i ledningen af de mest
ryktbara teatrarna gör äfven att tillståndet
för närvarande är en smula sväfvande.
Men flera omändringar förestå till nästa
vinter, och i alla händelser erbjuder ett
studium af teatrarna denna säsong under
en följd veckor så mycket nytt för en
svensk, som till på köpet kommer från
Göteborg, den civiliserade världens mest
vanlottade teaterstad, att det kan löna sig
dröja en stund vid de mångfaldiga
intrycken.
Omöjligt att ens kunna börja tala om
Berlins teatrar utan att nämna Max
Reinhardt. Man kan inte öppna en
teatertidskrift eller läsa en teaterartikel utan att
stöta på hans namn, han är både älskad
och hatad, populär och förföljd, han
börjar bli en mytisk person, ingen vet hvar
han håller hus, man har sett honom i olika
städer, han är lika svår att träffa som
kejsaren själf och alltid på resor. Han
representerar tydligen också den nervösa
hasten och oron i Berlins konstlif, och
han kommer, som de flesta tyska
skådespelare, sångare och dirigenter, alldeles
ofelbart att hamna i Amerika, där han
arrangerar en Oidipus-föreställning på en
prärie med en siouxhöfding som Oidipus.
Men hans oerhörda betydelse för hela
Tysklands och snart sagdt världens
teater-lif ligger äfven i denna otroliga smidighet
och förmåga att assimilera alla nya
intentioner. Ty man får ej tro att denna
trollman ensam trollat fram alla sina
skapelser, han upptager med den borne
teatermannens blick allt det som har fröet
till lif i sig, men omsätter de flesta
intrycken på ett praktiskt och personligt vis.
Han har den stora djärfheten att våga det
nya, och om han också misslyckas,
misströstar han ingalunda, han skrider vidare
med stormsteg. Naturligtvis ofta nog med
för stora steg och utan lust att reparera
bristerna eller ens vidmakthålla det goda
i sina skapelser, men trots allt vinner han
dock ny terräng, och ingen har som han
påverkat de sista tio årens teaterlif. Men
det här är inte platsen att orda om allt
hvad den mannen gjort för att vidga
teaterns uppgift i ett modernt samhälle, den
intresserade må ta del af en ny bok »Max
Reinhardt», en samling kritiker af
Siegfried Jacobsohn, som visserligen allt för
gärna har en annan åsikt om tingen än
andra, men som dock innerst är fylld af
en uppriktig känsla för teatern som
härbärget för stor konst och utrustad med en
bitande kvickhet.
Det må här blott sägas att i stort sedt
fortsätter Reinhardt den revolution, som
öppnades på 1870-talet af hertig Georg
II och hans en gång så berömda trupp,
de s. k. Meiningarna. Det var denne
hertig som befriade scenbilden från dess
stereotypa stelhet och slentrianmässiga
dekorationer, det var han som gaf en
målerisk prägel åt utstyrseln och bragte mera
lif in i folkscenerna.
Reinhardt var ursprungligen Otto
Brahms lärjunge. Brahms’ specialitet synes
ha varit att framställa den naturalistiska
miljön i Ibsens och Hauptmanns dramer,
men när den romantiska strömningen tog
vid, släppte han taget. Reinhardt har
ingen specialitet alis, han gör scenen till
ett panorama med ständigt skiftande bilder,
han har ett oerhördt starkt sinne för allt
det sinnliga som vi begära af teatern,
ljuset, färgerna, formerna, perspektivet,
rörelsen eller med ett 01 d för den illusion af
det verkliga lifvet, som är teaterns uppgift
och väsen.
Det är svårt att säga om lifvet blifvit
rikare i sitt sista skede, därför att då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
