Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Berlins teatrar. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2cS2 C. U. MARCUS
GERTRUD EYSOLDT SOM PUCK.
har i regel bättre talkonstnärer, blott att
här regin är akademisk och ensemblen
färglös.
Den långa nattens största behållning
var Albert Bassermanns Mefistofeles.
Bas-sermann är utan tvifvel Tysklands mest
målmedvetne och tillförlitlige
karaktärsskådespelare i detta nu. Han har gåfvan
att skarpt och mäktigt kunna mejsla ut
sin individuella uppfattning af hvarje
uppgift, i sin pondus och mångsidighet är han
den tyska scenens Emil Hillberg. Han
tolkar Mefistofeles som den i kvickhet och
kunskaper och färdigheter människorna
öfverlägsne anden, han gycklar obarmhärtigt
med dem, därför att han tydligare än de
själfva förnimmer att allt förgängligt är ett
spel. Men äfven det rent bestialiska, den
lystne faunen, får af Bassermann sitt
full-lödiga uttryck.
Shakespeares Dröm hos Reinhardt
väckte på sin tid till stånd diskussioner,
då regien här dekorerade med »naturligt»
grönt och »riktiga» träd. Det förefaller
onekligen delvis som en öfverloppsgärning
— en ändamålsenlig dekoration väcker minst
lika stark illusion. Det som under denna
kväll brast i själfva tolkningen det var
midsommarnattsstämningen. De riktiga
människorna, Lysander och Demetrius, Hermia
och Helena, handtverkarskaran hade allt
igenom goda representanter och presterade
ett lifligt samspel och ett ypperligt humör,
som smittade. Framför allt var hela
teaterns förnämste komiker öfverdådig. Det
var Hans Wassmann i väfvaren Zettels
(Botten) roli. Jag har sällan sett en sådan
omedelbar humor, som ända aldrig slog
öfver till fars. Hans fysionomi och spel
efter åsnedemaskeringen väckte ett sådant
skratt som föryngrar. Det fruktansvärda
»dramat» Pyramus och Thisbe spelades
som det mest glänsande studentspex,
hvilket det ocksvå är.
Men fantasivärldens poetiska gestalter
väfdes inte in i spelet med samma konst.
Kanske att den skära och subtila poesien
inte ligger särdeles väl för tysk
skådespelarkonst, kanske att den ligger bättre för
oss — men Reinhardt har i alla fall en
skådespelerska som en gång förmått utföra
Puck, men nu tyvärr släppt uppgiften —
Gertrud Eysoldt — en af de mest
intressanta begåfningarna vid Berlins teatrar.
Gertrud Eysoldt har en liten smidig gestalt
med en fysionomi som en japanska, hon
är främst nervernas och sinnesrusets tolk,
fröken Julie och Elektra, men kan äfven
förkroppsliga den luftigaste poesi,
Eupho-rion i Faust — som hon äfven spelte i
begynnelsen — och Puck. Hennes
stämma är ovanligt hög, ljus, med ett ord
silfver. Puck spelades nu af en fröken
Grete Berger, som ingaf mig alla möjliga
sensationer — utom poesi och
midsommarnattsdröm. Hon var voluminös och ovig,
såg ut som en treflig gamin, hade en
stämma som gick ned i basen och
skrattade som en buktalare, hon var möjligen
faun, fast äfven den har mera gratie, —
den är ju född i Hellas — men aldrig
en sekund Puck, hela sommarskogens
skälmske ande.
Nya klassiska föreställningar under
Hollænders regie voro Lessings Nathan
der Weise och Kleists Penthesilea.
»Nathan der Weise» spelas med full rätt
på Kammerspiele, det är intim konst före
den intima teatern. Dekorationer och
kostymer härrörde från Ernst Stern, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
