Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Berlins teatrar. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BERLINS TEATRAR 283
voro på en gång karaktäristiska, stämda
efter en viss färgskala och därför lätta att
tillägna sig för ögat.
Mången gick kanske att se skådespelet
med samma farhågor som jag, att det
skulle bli långtråkigt, att Nathan var ett
poetiskt mästerverk, men ofullgånget,
därför att så stod det i någon
litteraturhistoria — men jag kan försäkra att det är ett
stort misstag. Det var tvärtom en mycket
underhållande afton, scenbilderna
förbun-dos med en verkligt dramatisk styrka,
karaktärerna stodo skarpt mot hvarandra,
och verkets intellektuella innehåll
imponerade genom sin klarhet, manliga styrka
och ljusa fördomsfrihet, inte minst den
underbara legenden om de tre ringarna,
det är de tre religionerna. Spelet gjorde
sitt till, jamberna deklamerades ovanligt
ledigt, och fastän jag inte heller kunde
beundra Kayssler som den unge
tempelriddaren, fastän dervischens tolkare
hoppade omkring som djäfvulen i flaskan, var
tolkningen på det hela taget mycket
förtjänstfull, och beundransvärd blef den tack
vare Bassermanns Nathan, som ju sceniskt
behärskar skådespelet. Bassermann visade
ånyo sitt mästerskap i att individualisera,
den som nyss sett honom vara groft
ironisk som Mefistofeles kunde knappast ana,
att samme man nu förde den mest
förandligade och spirituella konversation om
religiösa frågor och rörde sig en smula
böjd af år och vishet, men ända stolt och
medveten om den gud han bar i sitt inre.
Det är blott mot slutet som hela verket
rinner ut i sanden: släktförvecklingarna
förorsaka känslor af svindel hos åhöraren,
och den plötsliga öfvergången hos
tempelriddaren från könskärlek till
broderskärlek det är äkta 1700-tal, men alis inte
1900-tal!
Hela höstens förnämsta teaterhändelse
var emellertid Kleists »Penthesilea» på
Deut-sches Theater. Kleist firar med anledning
af den hundrade årsdagen af sin död en
scenisk återuppståndelse; äfven den
kungliga teatern spelar Penthesilea, men den
som sett Reinhardtska teaterns tolkning
drar sig i det längsta för allt hvad
kungligt heter. Kleist är i förbigående sagdt
den tyska diktningens störste dramatiker,
Kleist — inte Schiller! Det lönar sig
inte att disputera, den som sett
Penthesilea han känner det!
ALEXANDER MOISSI SOM ACHILLES I
PENTHESILEA.
Penthesilea är amazondrottningen som
gripes af en flammande lidelse för
Achilles, liksom han för henne — men hon kan
inte tala att hon blir öfvervunnen af
honom ■— hon måste besegra honom så att
hjälten sjunker till hennes fötter. Det går
nu rakt emot hennes vilja, men man
simulerar att hon är Achilles’ besegrare, och då
upplefva de båda en stund af vårens lycka
för att sedan slitas från hvarandra.
Penthesilea får ett anfall af vildt vanvett, ger
sig i tvekamp med Achilles, som tror att
det blott är en lek, men råkar ut för
Penthesileas pilar och vilda hundar och
bett! Först efter hans död vänder
förnuftet långsamt tillbaka hos den rasande
kvinnan, och när hon vinner full insikt
om hvad hon gjort faller hon ned död
vid Achilles’ bår.
Denna underbara dikt om kärleken
som själfva ursprunget till makt och
underkastelse, som lif och död, är fylld af
en dramatiskt brusande lidelse, men gör
vid läsningen ingalunda det intryck som
nu från scenen. Felix Hollænder har
onekligen uträttat ett högst betydande
arbete. Sceneriet föreställer en bro öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
