Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Berlins teatrar. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 C. D. MARCUS
MARY DIETRICH SOM PENTHESILEA.
en kuperad hed, och för öppen ridå
rullas olika partier fram, medan grekerna
aflägsna sig och amazonerna rusa in eller
tvärt om — på det viset kan man följa
kampen mellan de två härarna, och
dramats inre lif får en yttre gripbar
gestaltning. Under kärleksscenen, då
Achilles och Penthesilea träffas på själfva
kärlekskrönet och blomsterklädda flickor spela
flöjt, medan den blåvioletta himlen
hvälfver sig öfver dem, är det som såge man
en svensk bergknalt med dess karga men
ändock så sköna linjer. Blott en
anmärkning, och den gäller flera af Reinhardts
scenerier: ljuset är för skarpt, det är för
mycket af högsommarsol, det formligen
smärtar ögon och hufvud. Hela
instude-ringen och spelet var eljes det yppersta
jag såg under dessa veckor, det var
verkligen en mönsterföreställning, som blef en
upplefvelse af det mest gripande slag.
Reinhardt är ju vida ryktbar för det nya
lif han gjutit in i massan, folket, kören
eller hvad man vill kalla det, och ett
berömdt exempel är hans Oidipusföreställning
på arenan, som förnyat den grekiska
tragedien och gifvit den en ny och
obegränsad publik. Kleists grekiska drama är utan
tvifvel en den mest personliga och mest
storslagna omdiktning af den grekiska tra-
gedien. Kören handhafves därför i detta
heroiska drama enligt samma principer som
i Oidipus, den spelar med, griper in i
handlingen, är upprörd och stilla, tyst och
bullrande, är som ett haf, ur hvars sus de
enstaka personernas röster och rörelser
stiga fram. Armar och ben äro till all
lycka lämnade bära, operett-trikåen är
afskaffad (den återfinnes på den kungliga
teatern). Stern har komponerat en
särskild dräkt med ett slags mjukt pansar,
och färggifningen är hållen i en
öfvervägande brun ton, som harmonierar med
landskapets nyans af sand och hed. Det
är klart att denna demaskering kräfver en
utsökt vard af hud och kropp, som för
öfrigt borde vara det första i all
skådespe-larutbildning. Amazonernas rörelser och
hållning var vard idel beundran, men hela
aftonens pris togs af deras härskarinna,
Penthesilea.
Penthesileas tolkning betyder
upptäckten af en ny heroisk begåfning på Berlins
scen, och som de öfriga primadonnorna
äro utpräglade nervmänniskor vill det säga
ganska mycket. Fröken Mary Dietrich
har visserligen förut redan framträdt som
en talang, men hennes stora genombrott
har skett med Penthesilea, tidskrifterna
återgifva hennes bild i olika upplagor, de
intresserade tala om henne som den nya
stjärnan, och man gör rätt i att sysselsätta
sig med Mary Dietrich. Hennes
Penthesilea är genial.
Till att börja med hade man gifvit
rollen åt Gertrud Eysoldt, men naturligt
nog svek hennes stämma redan efter de
första replikerna, här har således
förändringen blifvit en afgjord förbättring.
Mary Dietrich däremot spelade inte
Penthesilea, hon var amazondrottningen.
Den högresta, slanka figuren, som har
något af krigaryngling i sin spänstighet, gaf
från första ögonblicket den mest strålande
illusion, hvartill kom det så i hög grad
uttrycksfulla hufvudet med de mörkt
brinnande ögonen. Stämmans mezzosopran
bar upp det väldiga partiet, som fordrar
stegringar fram till det högsta uttryck af
raseriets skrik, versen handterades som
pilspetsar. Till följd af kroppens
rörelsefrihet kräfdes en alldeles ny, en mera djärf
och storstilad plastik, som behärskades
suveränt af denna drottning, som
säkerligen skulle blifvit amazonernas drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
