Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Berlins teatrar. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 C. D. MARCUS
PAUL WEGENER SOM ACHILLES I DER
ZORN DES ACHILLES.
hans tal, som inte längre är tal, utan ett
recitativ, en musik af den mest bedårande
klang, ett sådant instrument har Moissi i
sin strupe. En viss fara för manér finns
redan i Moissis hela anläggning, men
framtiden får afgöra hans utveckling. Man
nämner honom redan som Kainz’
efterträdare på Burgteatern.
Man förstår att hans Achilles tolkades
som en liflig sydlänning, med tvära
öfvergångar men äfven med en värme, som
eljes ej lär vara framträdande i hans
tidigare konst. Man förstår att dessa båda
konstnärer, Mary Dietrich och Alexander
Moissi, båda unga, vackra och geniala,
spelade med en glans mot hvarandra, som
gjorde tolkningen till ett festspel.
1 samband med Kleist vill jag .nämna
den dramatiker som på det mest
målmedvetna och lyckliga sätt vandrar fram i
hans spår. Det är Wilhelm Schmittbonn.
Jag hinner här icke dröja vid hans verk.
En längre tid har på Kammerspieles
program stått det skådespel, som han slog
igenom med: dramat Der Graf von
Glei-chen, och strax före min afresa upplefde
hans förut tryckta Der Zorn des Achilles
sin premiär på Deutsches Theater.
Det första dramat stöder sig på den
medeltida legenden om grefven som var
fången hos turken och efter tolf år vände
åter till hemmet samman med en liten
turkisk flicka, som han inte kan öfvergifva,
fastän hans hustru troget väntat honom.
Men denna hustru kan inte dela hans
kärlek med någon, och när hon inte
förmår något mot makens bestämda vilja att
lefva samman med dem båda, fattar hon
beslutet att rödja främlingen ur vägen,
hvilket hon gör med egen hand. Men
maken vänder sig med afsky ifrån henne
och ger sig ut på vandring.
Dramat äger mycket stora, både
poetiska och dramatiska förtjänster, som
emellertid ej alis kommo till sin rätt vid den
enstaka repris verket upplefde strax före
premiären af Achillesdramat. Det var
nämligen så att ingen erinrade sig sin roli,
och särskildt grefvens representant, Karl
Ebert, visste på det hela taget inte alis
hvad han skulle säga. Det är nog inte
så lätt att spela då, och tolkningen brast
också betydligt i omedelbar lyrik och
styrka. Den som stod i nivå med sin
uppgift var återigen Mary Dietrich i
hustruns roli. Turkinnan däremot var
anförtrodd åt en liten mörkögd fröken; hon
spelade som om hon kommit på besök i
Berlin med sin äkta man från Posen och
nu var högeligen förskräckt öfver
upptäckten att man i rikshufvudstaden alltid hade
två hustrur. Hela föreställningen var en
skandal i all stillhet och skulle säkert
väckt berättigadt uppseende till och med i
Uddevalla.
»Der Zorn des Achilles» aflöpte under
gynnsammare konjunkturer. Schmidtbonn
har med djärft mod gett sig i kast med
själfva den homeriska diktens kärna,
Achilles’ sårade stolthet öfver att man fråntager
honom hans slavinna Briseis och alla
konsekvenser häraf. I Schmidtbonns
omdikt-ning blir Achilles typen för den af hela
sin omgifning oförstådde, den ensamma
människan, som slutligen ensam går mot
trojanernas hela skara.
Denna psykologiska stegring är
storstilad och mäktig, den fria versen är
plastisk och sinnlig, vänskapen mellan Achilles
och Patrokles är utomordentligt vackert
skildrad, ehuru longörer särskildt i andra
akten ej saknas. (Se om dramat Thalia,
januari.)
Achilles’ framställare var Paul Wegener.
Den herkuliska figuren och den goda
maskeringen gaf en god illusion, och i spelet
kom inte så litet fram af hela den otämjda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
