- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
292

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

naturvetenskap eller i medicin. Förvånande, men
obestridligt är, att vitterheten inte
fängslade honom: Talis Qualis var onjutbar,
Byrons Don Juan, liksom all vers, vann inte
hans smak, dramer hade han svårt att
läsa o. s. v. Vid tjugu år hade han
likväl själf skrifvit ett drama, men gifvetvis
var detta endast ett lärjungearbete.

Som ingen annan svensk var
Strindberg född dramatiker, därför att han var
en konfliktnatur, för hvilken allt tedde sig
som strid mellan viljor. Karakteristisk
och afgörande för honom vardt nu
sammanstötningen mellan hans utilistiska
litteraturbedömning och den pedantiskt
formella estetiska uppfattningen i de litterära
svenska kretsarna. 1872 var hans första
betydande verk, Mäster Olof, färdigt.
Han analyserade det sedermera själf för
att visa, hur skilda synpunkter hos honom
kommo fram hos olika personer i dramat.
Det är ett typiskt ungdomsverk, på en
gång svärmiskt och lidelsefullt. I
tidehvarfvet, reformationens och renässansens
tacksamma nydaningsepok, fann han en
tid, där han alltsedan känt sig hemma,
med problem, som Strindberg fann igen
i sitt förhållande till samtiden, med
ramlande världsformer, där starka naturer
kunna göra sig till härskare, men klufna
och sammansatta män som Olof tvingas
till eftergift och bitter resignation. »Mäster
Olof» motsvarar Goethes »Goetz von
Berlichingen», af hvilken Strindberg tagit
intryck, liksom af Schillers »Die Räuber» och
kanske Gutzkows »Uriel Acosta». Dramat
är rikt genom att ge så många naturer
lif, så många repliker puls, och den
sträfvan att belysa olika ståndpunkters
relativitet, att inge åhörarna uppfattningen,
att det inte finns någon absolut sanning,
som han omtalar i själf biografin, ger de
olika figurerna fast mark under fötterna.
Men stycket hindrades komma fram och
fördröjdes. De många omarbetningar, som
Strindberg företog, visa inte bära, att han
sökte anpassa sig i ungdomens lofliga
begär att komma fram, utan också, att han
trots allt fått del af den litterära
yrkesmannens tekniska själfkraf. Från en af
signaturskalderna, Edvard Bäckström, fick
han närmast den dramatiska knittelvers,
som passade honom så förträffligt med
sin ojämna rytm, och skref om stycket på
vers. Och likväl vann han med »Mäster
Olof» långt ifrån samma uppmärksamhet
i Sverige som Ibsen med »Brand» och
»Per Gynt», hvilkas ideella hållning i stort
sedt är densamma.

Han visste nu, att han skulle bli
författare, men hade svårt att fattas helt
och hållet af litteraturen, därför att denna
rundt ikring honom var efterklang och
småre. Medan samhällsfrågorna började
brusa hårdare, medan luften var ganska
mättad med allmänmänskliga intressen,
var estetiken pjunkig och slapp. Det
bidrog att befästa hans öfvertygelse (som
hade sin rot i likgiltigheten för vers och
välljud), att formtukten var onödig och
hart när lika med lögnaktighet. I
känslan af att åsyfta större ting än
»akademiens räkna på fingrarna» och i sin harm
öfver den kritik, som mötte hans
uttryckssätt, fick Strindberg förakt för formen
öfverhufvud, för tekniken, »handtverket».
Innehållet vardt allt, för honom som för
Thorild — den behöfliga reaktionen mot
denna formunderskattning kom sedan
med den yppersta motivering hos
Fröding, för hvilken formens ytterliga filning
sammanföll med sträfvandet att vara
sann in i det minsta.

»Mäster Olof» var en förebild — ännu
utan efterföljd, men vardt ingen profet.
Han vardt en älsklingsgestalt för ett
senare släktled af ungdom, men ungdomen
då tycks inte ha anammat honom. Den
innehöll ju inte heller något af det
specifikt nya i tiden. Detta kom först
genom sysselsättningen med att skrifva
tidningsuppsatser för »Dagens Nyheter»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free