Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 / 293 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som förde honom in på novellistiken, och
han började skrifva halft journalistiska
småskildringar från skärgården. Han
använde samma stil för sina uppsalaminnen,
Från Fjärdingen och Svartbäcken. Det
är realism, inte längre historisk
förklädnad. Realismen drefs ända till karrikatyr
och hade betydelse äfven som motsats mot
tidigare uppsalaskildringar. Gluntarnas
muntra sångarstämningar — det enda af
diktning om studentlif, som varit populärt
hos oss —, Edvard Bäckströms
dramatiska idyll »Evas systrar» m. m. Det
slående låg inte bära i stilen med sin
snabbhet och sin brutalitet, koncentration och
intensitet i medlefvandet, utan lika
mycket och mer i uppfattningen. Studentlifvet
var inte en idyll och kunde inte
behandlas som fridfulla, halft barnsliga lekar.
Det var hårdt allvar, lättja kunde föra
till krasch och förfall, det fanns redan
i det rosenskimrande studentlifvet allt
ondt, som man annars brukat anse
tillhörde »lifvet», som ansågs börja efteråt:
protektion, humbug, lättsinne,
klassförtryck; där fanns tragedier men samtidigt
burlesk humor. Detta var nytt för
samtiden — lika hänsynslösa svenska
universitetsskildringar hade nog gjorts tidigare,
men voro glömda, och August Blanches
anekdoter gjorde ingen effekt — och
brände sig in i sinnet genom Strindbergs
redan här fullt utvecklade stil: en genial
förkortning i konceptionen och en
sällsynt förmåga att få uttrycket brännande
nära intrycket. Han gaf illusion af en
rent påtaglig verklighet, som är
ögonblickligt öfvertygande och suggestiv. Men
det stora angreppet och slaget kom med
Röda rummet 1879.

Fot. Augusta Kindahl. AUGUST STRINDBERG 1888.

När Strindberg i sin själfbiografis
fjärde del, Författaren, påstår om denna
sprakande, satiriska, oroliga bok, där
hvarje kapitel är en strid, hvarje stycke ett
angrepp, hvarje rad elektriskt laddad, »att
det hvilar ett stilla skeptiskt lugn öfver
skildringen», är han enbart förbluffande.
Det var näppeligen dess idéer, som gjorde
boken känd, fast det naturligtvis var dess
radikalism, som åstadkom det stora
oväsendet kring den och gaf den så många
häftiga fiender och brinnande vänner.
Men »Röda rummet» lefver än i dag
på den hetsiga personliga oppositionen
och fick sin betydelse af den. En
boks verkan är inte bära beroende
på boken själf, utan också på
konstellationen vid dess utgifning. »Röda
rummet» kom som en svala om våren,
en arg svala och ett hårdt vårväder. Det
är inte en roman, utan en rad skildringar
från Stockholm under år 1869 och
närmast följande år. Sammanhållande alla
dessa skilda interiörer står Arvid Falk,
juristen, som under en kort tid blir
tidningsman för att författaren därigenom
skall få tillfälle att vid referaten hudflänga
med satirens piska byråkrati, borgerskap,
präster, riksdag, press, affärsvärld,
konstakademi, teater, välgörenhet och annan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>