- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
298

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

handlingskraftiga, på sätt och vis helgjutna män —
ungefär som Ibsen. I »Giftas» hade
Strindberg likväl ännu glädje af att berätta, och
om också kvinnan och samhället voro
strykpojkar ibland, kunde han lägga bort riset
för långa mellanskof. Den öfverdådigt
muntra historien om Dockhemmet visar en
obetingad humor, sådan som Strindberg
sällan släppt sig lös till, och dess drift
med Ibsen fånarna är öfverlägsen och frisk.
En tragisk idyll är Höst, den gripande
lilla berättelsen om hur två gamla försöka
lefva om sin ungdoms kärlekssaga, och
lika enkelt rörande är Fågel Fenix.
Mönstergill är också Måste med sin träffande
målning af den stackars ungkarlens
hvardagslif. I andra delen af »Giftas», där
kärleken inte längre skildras som ett
oförklarligt subjektivt urval, en valfrändskap
och ett känslomysterium, utan
framställningen går ut på att ådagalägga, att
äktenskapet är ett kontrakt till mannens
nackdel och likväl aldrig hållet af den
kvinnliga kontrahenten, var Strindberg ofta
mera. en förbittrad advokat än författare.
Det var samtidigt med hans arga förakt
för konsten, hvarigenom han lyckades
förstöra sin egen form, såsom bl. a.
Brandes framhöll då boken kom ut.

Denna form höll däremot i allt
väsentligt i den historiska novellföljden
Svenska öden och äfventyr. Hvad den
egentligen saknar är historisk
tidsstämning, något som Strindberg inte
eftersträfvat, ett poetiskt element, som ju kan
ersättas af andra egenskaper. Det finnes
ju stycken i serien som t. d. Vid
likvakan i Tistedalen
, hvilka endast äro
tillkomna för att ge Strindberg tillfälle att
uttala sig om Karl XII, och i flertalet
ligger nog en abstrakt tendens
förborgad. Men det finns äfven rent
allmängiltiga berättelser: en sådan är den
klassiska lilla prosahymnen öfver mannens
kärlek, En begrafning. En annan är En
häxa
, en psykologiserande undersökning
af en kvinnonatur, där man visserligen
understundom erinras om »Giftas», men
som i sin helhet påminner om en något
tidigare dansk kvinnoanalys, nämligen
Jacobsens »Marie Grubbe». Allmängiltig
är också En ovälkommen, styfbarnets
historia, med själfbiografiska smådrag.
Det mesta är likväl tendensdikt i
maskerad. Odlad frukt är en lofsång till
den rousseauistiskt ofördärfvade
naturmänniskan och den med sin uppgift
lyckliga yrkesmannen, som hvars
motsats han ställer den af vällefnad och
ståndsfördomar förslappade Sten Ulffot,
hvilken väl försöker bli nyttig
samhällsmedlem, men misslyckas och går under
som urartningsprodukt. Högre ändamål
är en storstilad skildring af celibatets
förbannelse, Beskyddare en dråpligt
humoristisk historia om skråenvishet och
konkurrens, med puckelryggen Bosse som
lyckad förgrundsfigur; Nya vapen, en
hemsk protest mot befolkningens
utsugning. Men ypperst är Pål och Per, om
julottan i det gamla Stockholm och
Danderyd, ett underverk af lefvande,
åskådlig och frisk berättelse, så länge den är
en skildring, men som tyvärr mynnar ut
i ett torrt gräl om stadens och landets
ekonomiska och sociala förhållande till
hvarann. Slutligen finns där De lycksaliges
ö
, ett slags samhällelig robinsonade
med rousseauistisk förhärligan af
primitiva tillstånd och voltairesk ironi öfver
människokynne och fördärfvet i prästers
och härskares gestalter. Här piskas
ytterligare vetenskapen och dess idkare,
och det inskärps hos oss den läran, att
kulturen betyder icke framsteg annat än
i detaljer, att människorna blifvit
nyttigare som samhällstjänare eller -offer, men
onyttigare som människor därigenom att
en stor del blifvit parasiter — uppdelningen
i närande och tärande, öfver- och
underklass — och att det allmänna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free