Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 / 299 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillståndet inte bära tillåter utan rent af
gynnar den ändamålslösa lyxen.

AUGUST STRINDBERG. BYST I BRONS AF AGNES KJELLBERG-FRUMERIE. 1896.

Frågar man nu efter sambandet mellan
denna Strindbergs alstring och naturalismens
teorier, måste man svara, att
Strindberg aldrig följde dessa i deras renhet
och helhet. Han fyllde visserligen
Brandes’ fordran att sätta problem under
debatt, och han uppskattade, hyllade eller
förkastade, merendels all vitterhet efter
problemvärden. Men han brydde sig
inte om den metodiska verklighetsiakttagelsen,
och både i karikatyr och tragik
gick han fantasimänniskans branta
väg öfver realiteterna. Hvilken motsats
mellan Flauberts historiska skildring,
som kommer bra nära den »tidehvarfvets
dikt om sig själf», hvarom
Almquist talade, och Strindbergs likgiltighet
för inre anakronismer. Han rörde sig i
sin diktning nästan genomgående med
moralbegrepp och var långt ifrån den
opersonliga objektivitet, som var ett
programkraf hos naturalismen och som ledde
till sådana chockerande sanningar som
att »dygd och last äro produkter
likaväl som socker och vitriol». Han
delade visserligen den allmänna
uppfattningen af samhället och dess
inrättningar hos sina realistiska meningsfränder
i Norden, där riktningen uppträdde som
i främsta rummet radikalt social, men
han tillfogade alltid en personlig
reservation för sin egen obenägenhet att vara
underlydande. Metafysiken, för att inte
säga filosofien öfver hufvud, var honom
städse ett hokuspokus och estetiken likaså
— ungefär som de af hånas i »Röda
rummet» — och i »Giftas» hette det också
karakteristiskt nog, att »romantik det var
en öfverklassuppfinning». De lyriska och
berättande dikter som han förenade till
en samling 1883 voro knappast bevis för
att formen är likgiltig därför att
Strindberg bagatelliserat den. Trots att
versformen saknade musikaliskt behag och
uttrycket ofta var tafatt, har diktsamlingen
likväl verkat eggande på t. ex.
Fröding, som i uttryckets språkliga
hänsynslöshet (hafsdikterna) och det
eruptiva i stilen (Lokes smädelser) funnit
utgångspunkten för sin lyriska teknik.
Vida öfverlägsen är Sömngångarnätter
(1884), en halft själf biografisk åsiktsdikt
på knittelvers, som stannar vid deismen
efter att med schvungfull energi ha
förkunnat utilitarismens otillräcklighet som
världsförklaring. Det är en resignationsdikt,
en trötthetsförklaring, som slutar
med att anbefalla den osjälfviska
verksamheten för andra, alldeles som
Leopolds och hans meningsfränders
lärodikter ändas med att ålägga deras läsare
välgörenhet.

Höjdpunkten i Strindbergs alstring
under perioden ligger likväl
obestridligen på skådespelets område — knappast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>