- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
301

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yrkes yppersta, men som knappast ens
som tillämpare af teorier och åskådningar
inger tillit och lust att följa efter. I
»Författaren» gaf Strindberg själf exempel i
öfverflöd, hur han skiftade åsikt utan
egentlig grund. Han läste Dickens och
fann honom tråkig, ja, slungade honom
som oläsbar, när en bekant förklarade
Dickens långtrådig; så kommer en
annan bekant och tvingar honom att läsa
»David Copperfield» därför att den är
ett mästerverk — Strindberg läser och
finner Dickens mästerlig. Allt detta sker
plötsligt, oförmedladt, utan tvifvel, utan
pröfning, i tvära kriser, som sluta med
val mellan allt eller intet. Han kallades
ofta tviflare, men var ingen tviflets man
i vanlig mening, utan städse en troende,
oftast en fanatiker, men hans tro var
sällan länge bofast på samma stjärna.
Hellen Lindgren träffade kanske det rätta
med sitt påstående att Strindbergs
själsbeskaffenhet omöjliggjorde för honom att
finna sällheten af att trifvas i ett
förhållande. Få stora begåfningar ha väl
varit så påverkbara, haft så lätt att råka
under andras inflytande som Strindberg,
men man fick alltid vara beredd på att
han snart skulle slå om till den rent
motsatta ytterligheten.

Det var också med en absolut
frontförändring, som Strindberg slutade
åttitalet. I en längre berättelse,
Tschandala (1889) och skärgårdsromanen I
hafsbandet
(1890), ingick han nämligen i sin
nietzscheanska period, förebådad af de
små skisserna De små, De stora och
Hjärnornas kamp. Han hade förut varit
demokrat och »socialist som alla bildade
äro», men på samma gång alltid protesterat
mot massans förtryck i fråga om
åsikter och åtgärder och för egen del
proklamerat oafhängighet. Just hans sätt
att se förhållandet mellan människor,
makar liksom vänner, och naturligtvis
äfven mellan fiender, såsom en strid om
makten, gjorde honom särskildt
ömtålig, då det gällde att låta flertalet rå.
På hans öfverkänslighet i detta
hänseende ger »Författaren» ett nästan hemskt
exempel. När hans förstfödda kom till,
berättar han, kände han först en lycka,
fann att utan barn var lifvet bära ett
rofdjur som äter utan att låta sig ätas,
men på samma gång fann han inte bära
att han var gammal, utan också att han
var afsatt och redan hade efterträdaren
i huset
. — Sliten mellan sin
blodsfrändskap med de lägre och sin
bildningsfrändskap med de högre klasserna, hade
han småningom känt sig närmare
dragen till de senare och fått en naturlig
sympati för programmet den ensammes
rätt, om denne är den högre utvecklade.
I »Odlad frukt» hade han skildrat
öfverklassaren som drifhusplantan, parasiten,
förfiningen som försämringen. I både
»Tschandala» och »I hafsbandet» är
vetenskapsmannen, den hjärnöfverlägsne,
illa behandlad af slödder, men segrar
genom sitt omdömes skärpa och
vetenskapen, representerad af en laterna
magica. »Tschandala», som på grund af att
den förlagts till Karl XI:s dagar,
införlifvats med »Svenska öden och
äfventyr», är en grotesk fantasiförstoring af
verkliga upplefvanden i Danmark. »I
hafsbandet» förbinder hans kvinno- och
äktenskapspolemik med bilderna från
Stockholms skärgård. Här är befolkningen
långt sämre än han förut skildrat
den, en pariaklass, medan landskapet
vunnit i betydelse, därför att det
förklaras utvecklingshistoriskt, hvarigenom.
Strindberg delvis fått fram en
vetenskapens poesi af hög valör. I båda
böckerna är det godt om underligheter,
men man glömmer dem för detta väldiga
patos af en personlighets sista strid för
att kunna bevara sitt jag. Den
märkvärdige fiskeriintendenten är hans hjälte,
ehuru en föga imponerande sådan;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free