- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
342

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Benjamin Höijer. Ett hundraårsminne. Af Birger Liljekrantz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

342

BIRGER LILJEKRANTZ

han en gärna sedd gäst. Högst
betecknande för filosofens andliga struktur är
hans enda kärlekshistoria, sådan jag
kunnat läsa ut den ur några bref, som jag
funnit i Ericsbergs arkiv och som jag
kompletterat med andra i Kungliga
biblioteket i Stockholm. När Höijer
1802 återvände från Berlin och Paris,
tillbragte han sommaren hos vännerna
Rosenstein i Kumla. Där vistades också
en ung dam, en fröken Lundberg — bland
Höijer och hans vänner går hon under
namnet »Iphigénie». Filosofen hade
otvifvelaktigt något fängslande chevalereskt i
sin person. Schelling karakteriserar honom
en gång för Atterbom med termen
»personlig genialitet». Och han har å sin
sida själf ej varit okänslig för den unga
kvinnans väsen. I Höijers bref skymtar
en svag kontur af en jungfrulig profil,
en bild af själfull ungdom med allt det
obestämda, det glittrande af löje och gråt.
När Höijer ändtligen tog afsked på hösten,
blef det tårar, och Höijer tycks, väl mera
på skämt, ha framkastat idén om en
enlevering. »Hvarför rymde hon ej med
mig, då hon först föll på den idén? Detta
är den momangen, hvarför jag är skyldig
henne den största reconnaisancen; tårarna
vid afresan hörde mig ej ensamt til»,
skrifver han omedelbart till sin friherrinna.
Fru Rosenstein får tjänstgöra som
förtrogen för både Höijer och den unga flickan,
och den genomreflekterade filosofen
lägger öppenhjärtigt fram sina känslor för
friherrinnan. En så tränad själfanalytiker
som han urskiljer skarpt de många
ingredienserna i en förälskelse. Det
framgår tydligt, att Höijer haft icke blott »La
nouvelle Heloise», utan också Ninon de
Lenclos till läromästare i kärleksanalysens
konst. Man har det intrycket, att hos
en natur som Höijers måste en förälskelse
snart trasslas sönder under
själfdissek-tionen. Det inträffar också snart nog
genom en till synes rätt oviktig händelse.

Den unga flickan, som väl ännu inte är
myndig, begår den oförsiktigheten att
taga sin förmynderska, en fröken
Westberg, till sin förtrogna och sänder henne
en dag på hösten med hälsningar till
Höijer. Eller måhända har denna
själfmant kommit. Alltnog, ’Höijer känner
sig sårad i sitt innersta öfver en
främmande inblandning, och han gör allt
för att släcka sin känsla. Djupt kränkt
öfver att en annan fått inblick i hans
hemligaste känslor sänder han fröken
Lundberg ett bref på franska, som
förefaller nog så hänsynslöst och hårdt. Fru
Rosenstein, som blifvit underrättad om
»Iphigénies» nedslagenhet, söker mäkla.
Hon karakteriserar Höijers känsla nog
tämligen riktigt med orden: »Hjertat
är bevekt, men förståndet sätter
egenkärleken til motvärn». I sitt försvar röjer
Höijer själfva den romantiska prägeln
af sin kärleksfilosofi (den 30 nov. 1802):
»Hvad som gjort mig confus, är alldeles
ej den skönas transcendenta skönhet
eller hennes admirabla egenskaper . . .
utan det var den illusion jag gjorde mig
at jag låge henne litet om hjertat. —
Enda säkra sättet at fjättra mig ... är
det at utan förbehåll och helt handlöst
hålla af mig. Coquetteriet ensamt kan
roa mig och förent med skönhet
förtjusa mig som et poem, men farligt blir
det ej. Det veta fruntimmer, som i sjelfva
verket äro vällustigare än karlarna, at
ingen jouissance går up emot den at veta
sig vara älskad . . . nämligen om denna
kärlek är ren, ej bära galanterie, ej
inskränkt af försiktighet och främmande
considerationer».

Detta var den punkt, på hvilken han
blifvit djupt sårad, att »Ma Bonne», som
han kallar henne, hade räknat med
verklighetens fadda trivialiteter. Han borrar
sig åter och åter in i samma tanke, som
man kan förstå af brefven. En annan
gång skrifver han:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free