Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Benjamin Höijer. Ett hundraårsminne. Af Birger Liljekrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
BIRGER LILJEKRANTZ
HÖIJERS GRAFVÅRD I UPPSALA.
Geijers ärliga och tungt vägande intyg
om Höijers insats i hans utveckling. Och
det är alla skäl att förmoda, att Höijer
spelat ungefär samma roli för hela den
nya generationen i Uppsala,
Hammarsköld, Atterbom, Stenhammar, Livijn
och de öfriga, som gingo på hans
föreläsningar och för första gången af hans
mun hörde den nya visdomen. Höijer
var helt besjälad af romantikens
tankegångar, icke blott Schellings filosofi, utan
äfven bröderna Schlegels konsthistoriska
och konstfilosofiska grundtankar hade han
tillägnat sig. Att under sådana
omständigheter de unga romantikerna senare
i viss mån tagit afstånd från Höijer,
berodde hufvudsakligen på diverse rent
personliga motiv. Delvis berodde det
också på att Höijer närmade sig Hegel
och, mot slutet af sin filosofiska
verksamhet — enligt hvad jag lyckats påvisa
— under intryck från Hegel själf polemiskt
tog så skarpt afstånd från Schellings och
hans eftersägares mystiska fantasterier.
Atterbom karakteriserar Höijer
förträffligt med orden: »För honom var
all mystik vidrig, äfven i sina friskaste
och gladaste former.» Höijers högsta
syftning var det förnuftiga, intellektets
allt genomträngande, allt öfverblickande
klarhet, för hvilken intet irrationellt får
stå kvar i tillvaron. Bredvid Hegel står
Höijer bland de rena intellektualisterna
i filosofiens historia.
Att fastslå inflytelser på det psykiska
lifvets oändligt komplicerade område är
ytterst vanskligt — det är ofta att väga
det ovägbara. Men man kan dock ånge
några bestämda riktlinjer för Höijers
inflytande. Utom det moderna idélif,
han förmedlat, måste man om ej
beräkna så dock räkna med den rent
moraliska effekten af hans respektingifvande,
rakryggade energi och omutlighet på
den plats där han stod. Atterbom
framhäfver den »lyftning till fri- och
hög-sinnighet», han meddelade sin omgifning.
Järtas, Livijns, Hammarskölds och
Atterboms hyllningsdikter antyda också den
rättskänsla och ideella entusiasm, han
förstått att uppflamma hos sina lärjungar.
Höijer stod för den unga generationen
som en symbol för en ny tid, en friare
och personligare mänsklighet.
Höijers begränsning ligger nära till
hands. Den var detsamma, som
hindrade honom från att i eminent mening
framträda som romantikens verklige
Orfeus här i Sverige: en viss torrhet i
känslo-lifvet, en viss kärfhet i fantasien.
Men ett starkt intellektuellt patos
och den djupa, ödmjuka kärlek till
sanningen, som aldrig ett ögonblick
tvekar inför ett öppet, hänsynslöst
erkännande af nyupptäckta värden, svepa
som en frisk hafsbris öfver allt hvad han
gjort och tänkt. Och öfver hans tankes
fria, sollysta horisont vidgar sig idéernas
oändlighetsperspektiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
