Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Jean Jacques Rousseau. Till hans tvåhundraårsdag. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3^4
JOHN LANDQUIST
arbeten: afhandlingarna om vetenskapen,
om olikheten och om uppfostran; dessa
tre höra oupplösligt i hop och utgöra
ett helt.»
Med dessa ord, märkliga också däri
att de på några rader ge en
koncentrerad framställning af det väsentliga i hans
lara, skildrar Rousseau sitt genombrott.
Afhandlingen som besvarade
Dijon-akademiens fråga utkom följande år och
väckte ett utomordentligt uppseende.
Den mottogs med en allmän beundran
och, som en senare samtida skref, une
sorte de terreur presque universelle. En
mängd motskriftér, bl. a. af kung
Stanislaus af Polen, sågo dagen, som ville
bevisa det uppenbart orimliga i
Rousseaus sats, att vetenskapernas och
konsternas framsteg icke blott ha åtföljt utan
delvis också förorsakat sedernas förfall.
Men själfva oron och ifvern, hvarmed
man vederlade Rousseaus paradoxer,
bevisade att här låg något allvarligt
inunder och att denna fråga sammanhängde
med djupare liggande. Det var bära
den första kyliga vindstöten som kom
tidens människor att dunkelt ana ett
kommande oväder. Det var det första
veropet öfver en depraverad kultur, och
mindre satserna än elden med hvilken
de framsades oroade.
Och själf skulle Rousseau sörja för
att hans afhandlings sammanhang med
ännu mera vidtomfattande och
näraliggande problem blef klart. Efter några
år besvarade han en andra fråga af
Dijon-akademien, som troligen blifvit
uppställd just med anledning af hans
första Discours: Quelle est 1’origine de
1’inégalite parmi les hommes ete? I denna
Discours sur l’origine et les fondemens
de Vinégalité parmi les hommes (1755)
utvecklas vidare Rousseaus naturbegrepp
och framträder hans demokratism i en
första bjärt skissering.
Hvad menar då Rousseau med na-
turen? Enligt Lemaitre ingenting alis
— en tolkning likvisst som är mera
enkel än fruktbar. Hvad han menar
därmed antydes redan tämligen tydligt af
det motsatsförhållande, i hvilket han —
i ofvan anförda rader — sätter naturen
till »samhällsordningen» (le systéme
social), till »våra institutioner». Vidare
ger han den mänskliga naturen en
dif-ferentia specifka! Den är god.
Rousseaus naturbegrepp rör sig på en linje
ända från det primitiva tillståndets
oskuld och enkelhet upp till Kants
kategoriska imperativ. Det är en
konstruktion men icke en likgiltig! Den har
något att säga. Alla människornas onda
egenskaper härledde Rousseau ur deras
med kulturtillståndet inträdande
ömsesidiga beroende af hvarandra. Ur
egendomsbegreppets bildande uppstodo
fiendskap, girighet, maktlystnad,
öfver-och underordning, den sociala samvaron
alstrade fåfängan, rivaliteten,
ärelystnaden. Må man föreställa sig en
människa som endast är beroende af sig
själf, • som kan förskaffa sig själf alla
sina förnödenheter, och man skall se att
alla de egenskaper, hvarmed människorna
nu plåga hvarandra och som göra
släktet antipatiskt, då falla bort. Människan
framträder i sin renhet. Hon njuter då,
befriad från fruktan och omsorger om
det kommande, bära af blotta känslan
att lefva. Lefvandet själft äger en
ursprunglig lycksalighet, som för oss i
våra strider och vår oro är bortskymd.
Människan är i sitt friska tillstånd stilla
och fridsam. Rousseau tror sig
igenkänna denna ursprungliga människa, som
han vunnit genom en abstraherande
in-trospektiv själfanalys, i
naturmänniskans primitiva stadium. Han delar
detta svärmeri för naturfolken, närdt
genom resebeskrifningar och etnografiskt
konstruerande romaner, med sina samtida.
Han återfinner detta naturstadium höjdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
