Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Jean Jacques Rousseau. Till hans tvåhundraårsdag. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
JOHN LANDQUIST
ringaktning för världens yttre glans och
fördelar en hemlighet de icke kunde
förstå. De kunde icke förstå hans
allvar och elden i hans vältalighet. Hans
framgångar väckte deras afundsjuka.
Och när slutligen Rousseau förklarat
deras blasfemiska materialism och deras
torra förståndskultur krig, låg grunden
för deras lynnens och deras
världsåskådningars oförenlighet blottad.
Efter de tolf år, under hvilka
Rousseau skrifvit sina hufvudverk, kom så
1762 landsflykten, och hans kringirrande
lif började på nytt. Men nu var han
sjuk och åldrad. De ständiga olyckorna,
utdrifvandet från den ena tillflyktsorten till
den andra — hans fädernestad Geneve
visade sig därvid mest nitisk —,
presskrigen, de anonyma pamfletterna —
Voltaire var författare till den skamligaste
— slutade med att rubba hans jämvikt
och frammana den förföljelsemani som
slutligen jagade honom från ort till ort
och hvaraf tydliga spår finnas i hans
sista skrifter. I hans själfapologetiska
Dialogues träder denna hans sjukligt
stegrade misstänksamhet fram i
skildringar, som i sin sakliga skräckstämning
kunna påminna om scener i Strindbergs
Inferno —, ehuru den förres fall
visserligen är allvarligare och de inbillningar,
diktaren skildrar medvetet som en
sjukdom eller i hvarje fall söker pröfva, för
Rousseau framstå som en odisputabel
verklighet. Men trots sin fysiska och
psykiska sjukdom och sitt rolösa lif för-
fattade han likväl under dessa år det
verk, hvarmed han kanske ända längst
skall lefva i människornas minne:
Con-fessions (utkommet efter hans död 1782
—89 i Geneve). Hans egen
lefnadsbeskrifning är också hans största poetiska
verk och liksom inseglet på den jagets
okuflighet, som bevarat honom genom
alla öden och hvars kraf ligger under
alla öfriga tendenser i hans verk.
Likväl bör man icke förglömma hans andra
böcker för denna eller tro att han helt
finnes där. Hur långt hans själfanalys
sträcker sig, ett förklarar han icke —
lika litet som Strindberg i sin
själfbiografi —: sitt geni, sin inspiration. Man
ser honom på hans irrfärder, men icke
i hans arbete, och mera i hans svaga
stunder än i hans hänryckta.
Men en underbar saga är det denna
enastående bok förtäljer om drömmaren
och vagabonden, som skulle omgestalta
samhällena, nyskapa litteraturen, vattna
en värld med sin känslas ström, om den
svaga och lättrörda människan, som
skulle trycka sina händer på
århundraden. Han stod alltid i opposition mot
samhället, på grund af sin otillräcklighet
som ej kunde fylla dess kraf, på grund
af sin moralitet, som ej kunde fördraga
dess orättfärdighet, på grund af sitt
snille, som bar på ett kaos af nya
värden och ej kunde trifvas med de gamla.
Han stod utom samhället — men han
hämnades genom att förnya det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
