- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
372

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

372

BRITA von HORN

muttrade han för sig själf och snodde
med fingrarna öfver en trasig tofs, som
hängde ned från disken, »men hvad
tjänar det till att önska —».

Han drog den gula silkestrasan längre
ned på örat och kastade pipan så otåligt
ifrån sig, att den med en disharmonisk
skräll hamnade i ett gammalt fat. Man
blef förvånad, om man kände Ruptian,
att se honom begagna så häftiga rörelser.

Sama vaknade och slog upp ena ögat,
men fick se solen snurra i hörnet borta
vid ingången och slöt det igen. Sama
var ett klokt djur och sof alltid, när
någonting inte var honom i Iag. Han tänkte
ett ögonblick slött på att det borde
Ruptian också göra. Men människor voro
nu en gång så dumma och gjorde aldrig
hvad man borde kunnat vänta sig af dem.
Sama drog en suck, sträckte med en
ohörbar rörelse på sina fyra mjuka ben
och spände ut sina långa hvassa klor
ur de rosenröda tassarna. Han sof igen —.

En stor trollslända flög på gnistrande
vingar förbi dörröppningen. Den var
som doppad i guld.

»Guld», tänkte Ruptian, »guld, guld

Allting blef till guld för honom. Men
när han grep efter det, vek det och
bleknade och blef intet. Solen nästan retade
honom. Den påminde honom oatbrutet
om det han längtade efter och inte ägde.

Och ända var Ruptian inte snål. Han
tillhörde inte dem som tillbådo guldet
för dess egen skull.

Nu satt han orörlig. Hans
mörkhyade, välformade ansikte hade ett dödt
och kallt uttryck. Det såg ut som vore
hans ande långt borta, och som om den
lämnat kroppen bakom sig. Ruptian
hade plötsligt fallit på idéen att bedja.
Han bad stilla och andäktigt till sin mors
själ, som redan vid hans födelse lämnat
sin bräckliga stofthydda.

»Moder», sade han och blickade för-

sjunken in i sig själf som en gammal
Buddhabild, »moder, ryck din ande lös
ur de skimrande djup där du dväljes

och ila till min hjälp! Se min nöd–––-

ser du icke, moder, hur den fräter som
en ond rot på din sons hjärta — —
guld behöfver jag, skänk mig guld, min
moder––––Bär min bön upp till
honom, som dväljs i nirvana och till
hvilkens öron mitt svaga stammande inte
förmår tränga fram, och vänd din bleka
frid i ett småleende, ett hugsvalande
småleende, mot din sons tunga och bittra

ve — —. Hör mig, hör mig––––hör

den moderlöses skälfvande läppar brista

ut i en ström af hjälplösa ord–––-. Jag

vill göra ett litet skåp af rosenträ och
sandel och tälja en liten ring af grön sten
kring amuletten, i hvilken några af dina
bleknade lockar ligga gömda, om du
hör mig, om du hör mig — —

Gängas far har guld. Han har hela
sitt lif samlat guld. Och om jag inte
har guld att köpa henne för, så blir hon
gifven åt Benu, den penningsnåle mannen
från norden — — han med de hvita

händerna och det pussiga ansiktet–––-

åh moder, jag är i sådan nöd–––-gif

mig guld! Hjälplös, förtviflad lägger jag
mitt stackars tunga hjärta i dina händer
— — dina döda smekande händer. Mor,
mor, vakna — hör — —!»

Ruptian satt orörlig. Han visste att
de döda hjälpa sina kära, om man kallar
dem, och ännu rörde han sig inte. Han
väntade på någonting som skulle ske —
men ingenting skedde. Sama drog ett
snarkande andedrag, och solen kokade
och brann bakom dörröppningen.

Ruptian hade ofta bedt. Men han
hade aldrig förr bedt om någon hjälp
i nöd. Hvarken lefvandes eller dödes.
När lifvet hade smålett emot Ruptian,
hade han stilla sett in i dess
begrundande och gåtfulla ögon och funnit allt
ganska godt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free