Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUPTIANS PÄRLOR
373
Nu förekom honom alltsamman som en
ond dröm. En ond mardröm med röda
•ögon, som stirrade på honom och lade
en tät förkväfvande ring af tung hypnos
omkring honom. Den olidliga hettan
utifrån steg honom åt hufvudet — —
»Moder, guld, guld––––gif mig
guld —».
Han darrade som i kramp, där han
satt inne i sin lilla mörka bod, som han
ärft efter sin far. Han väntade på
köpare, ty timmen för handel var inne,
men hans tankar voro långt borta–––-
långt — — långt —
––––Långt nere i ett mörkt land,
djupt under bergen och floderna voro de.
Där Fasan sitter på en låg tron och två
hvita påfåglar vakta vid ingången, som
är af blå basalt. Och fastän hettan
kändes outhärdlig, skakade han af
frossa — —
»Min moders ande, gif mig guld–––-
för att vinna henne som min själ älskar––-
guld, guld!»
Då smålog Fasan. Länge. Men
plötsligt drog en tung och orolig vind igenom
salen, och Fasan, som redan hade böjt sig
framåt och sträckt ut sin magra knotiga
hand för att gripa tag i ett litet lustigt
ting, som blodigt och skälfvande låg på
den hårda trappan och kved, glömde
sitt löje och vände ovilligt sina ihåliga
ögon mot ingången. Ett väsen med gråa
vingar och en liten stråle virad kring
pannan stod där.
»Böj dig», sade hon och höjde sitt
palmblad. »Jag är Kärleken. Jag är
Modern. Jag vakar. Gud har gifvit
mig makt — —»
Hon böjde sig fram och tog den
stackars sargade trasan i sin hand.
Hennes händer voro mjuka och lena, och de
buro sin börda som ljuset bär kärleken.
»Min sons hjärta, jag vill svalka min
sons hjärta––––»
Och hon bar det så ömt, så varsamt
och flög med en susning ut ur Fasans
boning och upp i världen, i solen igen.
––––––Här vaknade Ruptian. Han
gned sina ögo.n ett slag och stirrade
förundrad framför sig. Rummet låg hett
och mörkt som vanligt, med de mörka
mattornas röda eldfläckar, hvilka lyste
här och hvar ur hörnen. Sama låg
fortfarande på samma plats och sof.
Men midt i dörröppningen, där solen
fortfarande gjorde en stor bländande fläck,
aftecknade sig en svart profil. Det for
blixtsnabbt genom Ruptians hjärna att
det var Ödet som nu väckt honom, som
kommit för att söka honom och föra
honom ut i Lifvets Trädgårdar, men så
blef han med ens klarvaken och var åter
den lille köpmannen med
köpmannainstinkterna — ty Ruptian älskade sitt yrke
— och med sin melodiska undergifna
stämma sade han: »Träd in, sahib» —
Ett mjukt skratt kom honom att spritta
till, och han såg ett hufvud sticka fram
bakom den främmandes axel. Ett ljust
krushufvud, hvars burriga slingor solen
spunnit sig in i, väft sig fast i; det lefde
och glittrade, det brann som en oredig
gloria kring det korta lilla ansiktet som
verkade främmande på Ruptian och
liksom skuret ur elfenben —
»Stig in, Iord and lady», sade
Ruptian på bruten engelska — —
Mannen fick böja sig, när han gick
öfver tröskeln. Ruptian hade just inte
sett många européer, men han bugade
sig efter österländskt vis och sade: »Mina
fäders andar beskydde er ingång —»
Så begynte han breda ut sina stoffer
och prisa dem med låg entonig röst.
Ibland såg han upp på ladyn. Hon var
mycket vacker, men hon liknade en hvit
staty, och hennes fingrar, som ströko
öfver silkena, voro hvita och långa.
Gånga var vackrare. Och hon skrattade
heller inte så mycket. Ruptian älskade
inte kvinnor som skrattade för mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
