Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
BRITA von HORN
lyckan och gror. Pärlegrodd––––En
dag skall ett högt träd växa upp ur den,
resa sig mot himmelen och öfverskugga
hela mitt lif. Min själ sjunker stilla
och rörd ned i tillbedjan — —
Ruptian gick fastande till sängs, och
den mjuka, däfna doften söfde honom
snart, så han föll i en välgörande
slummer. När solen om morgonen föll in
genom gluggen, strök den sakta öfver
hans slutna ögonlock med de långa
fransarna, som sopade kinden. Men Ruptian
vaknade ända inte. Hans hvita tänder
lyste emellan de blåa läpparna, dem ett
lyckligt småleende skilt. Hans ena hand
låg tryckt mot hans hjärta, och i den
andra höll han med ett fast grepp
pärlorna. Då väckte solen Sama, som låg
bredvid, och denne tog genast ett skutt
upp på sin herres måge och krafsade
honom på halsen, till dess han vaknade.
Ruptian såg sig förvirrad omkring, och
så satte han sig tvärt upp på britsen.
»Lyckan», sade han, »jag har drömt
att jag ägde lyckan. Hvar är hon?»
Sama såg med runda, blanka,
oförstående ögon på honom. Hade Ruptian
inte fått en skruf lös på sista tiden, så
ville han bli dränkt. Men Sama tog det
inte så hårdt, utan tog ett krumsprång
och började en vild lek, som han alltid
brukade om morgnarna, när han hade
väckt Ruptian. Men Ruptian slog ifrån
sig. »Inte i dag», sade han, »inte i dag,
Sama. Jag väntar Lyckan.»
Då hukade Sama förargad ihop sig
igen. Hvad tjänade det till att man
gjorde sig besvär och försökte roa folk,
när de bära voro högtidliga och
allvarliga och dumma. Och hvem var nu den
här Lyckan, som Ruptian gjorde ett
sådant välsignadt väsen utaf och jämt
och samt förde på läpparna. Helt visst
någon besynnerlig person. Sama tyckte
att det varit bättre, om Ruptian tänkt
på att skaffa sig en söt liten hustru
utan märkvärdiga namn, en sådan där
slankig liten finlemmad varelse med
svart hår och ögon som lyste af små
guldkorn kring pupillerna, och som kunde
leka med Sama, när Ruptian var vid
dåligt humör. Det var han allt oftare
nu för tiden. Han borde verkligen gifta
sig. Sama hade själf gift sig nere på
stranden med en liten hvit mjuk katta,
d. v. s. bära till vänster, Sama ville inte
binda sig––––
Ute i boden satt Ruptian och bröt
sönder halsbandet. Han bröt det i tre
stycken, han höll det i sina händer, han
lyfte det mot solen och såg den bryta
sig i de rosenskimrande små bollarna,
hvilka gledo som skum genom fingrarna.
Så satte han fast ett smaragdsmycke
som lås på det ena stycket, hvilket nu
bestod af tre rader, och de andra virade
han ihop och fäste tillsamman som två
armband.
När han såg upp, såg han återigen
en svart skugga afteckna sig mot den
blödande solen. Och liksom dagen förut
hörde han återigen ett klingande skratt
och såg åter de båda främmande
människobarnen med sin ljusa hy och sina
sällsamma leenden träda in i hans lilla
basar.
»Lyckan», tänkte Ruptian.
»Ändtligen!»
Men högt sade han: »Välkommen».
Och han bugade sig till jorden. —
»Vi komma för att köpa ert
vidunderliga pärlhalsband, som ni visade oss i går»,
sade damen och log. »Han har lofvat
mig det —», och hon pekade på mannen.
»Ack, jag är så bedröfvad, mylady,
men det är redan såldt.»
»Åh!»
Det Iag en hel liten värld af
besvikelse i hennes röst.
»Såldt?! Var inte ledsen, darling, jag
vill söka dig ett annat, ett ännu
vackrare. Var inte ledsen —>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
