Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två dikter om lifvets korthet och skönhetens förgänglighet. Af Ronsard. Från franskan af Allan Bergstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER OM LIFVETS KORTHET OCH
SKÖNHETENS FÖRGÄNGLIGHET
Af RONSARD.
Från franskan af ALLAN BERGSTRAND
I.
Mitt barn, medan solen än myser,
låt oss leka i gräset som lyser!
Förspillom ej tiden som går och går!
Se lifvet flyr undan och står ej,
det skonar vår kind och vårt hår ej,
det är snart en dröm som vår egen vår.
Välan, medan åldern tillstäder
att älska i hviskande västanväder —
låt oss älska och rusas af kärlekens
vin!
Låt oss älska med hvarje vår varelses
närv!
Snart afbryter Döden vårt kärliga värf
och lägger vår längtan i skrin.
II.
Mitt gull, låt oss se om vår rosenknopp,
som i morse mot solen slog ögonen opp
klädd i prunkande klänningen sin,
låt oss se? om hon ännu har roben ren
och behållit ända till skymningen sen
sin hy, som blott liknas vid din!
Ack, se blott mitt gull, hur en enda
dag
har sköflat dess skönhet, ack, allt dess
behag,
ack, allt, som har gjort dig så säll!
Du stygga, ej mor, nej styfmor Natur,
som kan låta en blomma så snart blomma
ur,
ej få lefva från morgon till kväll!
Se därför, mitt gull, ack, hör mig du,
så länge din skönhet blommar ännu
så vårfagert frisk och grön,
ack plocka, plocka din ungdoms prakt:
likt blomman du härjas af ålderns makt,
äfven du, som nu är så skön!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
