- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
382

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hos læstadianer. Ur skissboken. Af Karl-Erik Forsslund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

382 KARL-ERIK FORSSLUND

och alltmer direkta, rösten börjar darra,
jag är ej säker på om det är spontant
eller afsiktligt. »Liikutuksian» nalkas
redan; den ena kvinnan efter den andra
börjar gråta och snyfta allt högre. Det
är mig ofattligt hur detta torra,
sammanhangslösa tal kan ha sådan verkan.
Men han känner tydligen sitt folk, vet
att det ej behöfs mycket och vet hvad
som behöfs. Han påminner de gamla
allt kraftigare om att de gå på grafvens
brädd och snart få vandra in i saligheten,
han påminner de unga om att de mellan
»samlingarna» nog själfva tvifla på sin
kristendom eller finna den svag och
otillräcklig. Och hans röst blir alltmer
själf-rörd och skälfvande.

Då går äldsta gumman fram och
kastar sig i hans famn, snyftande och
ropande allt högre. Han öfvergår till
lappska, och nu stiger en ung änka fram,
och nu reser sig den mörke ynglingen
alldeles utom sig och sjunker i hans
armar. Och en efter annan följer
exemplet, kvinnorna först, männen sen — till
den svenske predikanten först, till den
lappske sen, men småningom somliga
till den förre, andra till den senare.
Därborta blir en sammanpackad klunga af
kroppar, alla i hvarandras famn,
stundom skymtar den ene eller andre
predikantens ansikte fram, spändt, vått af
gråt och svett. Och de rabbla alla, allt
högre och vildare. Mest lappska, men
stundom komma några svenska ord —
»lammets försoningsblod», »det slaktade
lammets bröllop» hör jag. Och de som
varit framme hos predikanterna börja sen
en vandring rundt kåtan från den ena
till den andra af sitt eget folk, hvar och
en får ett famntag under snyftningar
och mummel — de ge hvarann
syndaförlåtelse och stödja sig enligt predikanten
på ordet »såsom ock vi förlåta dem oss
skyldiga äro».

Jag flyr -— in i vår kåta, ligger där

och lyss. En stark entonig röst rabblar
oupphörligt högt. En ynglings röst
snyftar och ropar lika oafbrutet. En ung
klar och vacker kvinnoröst gråter en sång

af tre toner:

U2PC

om

och om igen. Och därtill
ackompanjemanget af de andra rösterna, gråtande,
ropande, sjungande, rabblande — allt
högre och vildare, småningom skrikande
och tjutande.

Jag flyr ännu längre, upp i skogen
ofvanom lägret. Jag har ju läst om
liikutuksian, och ända förefaller mig det
hela alldeles otroligt. Dessa glada, lugna
varelser alldeles förbytta, denna fridfulla,
mycket jordiska idyll förvandlad till en
infernalisk orgie. Jag hör den dö bort
som ett oredigt sorl från en krog. Ett
rus är det ju också. Men hur förklara
att just dessa arktiska frilufts- och
vandringsfolk ha denna utprägladt nervösa
och hysteriska konstitution som förr tog
utbrott i nåjdernas extas, nu i detta
allmänna, med tungomålstalandet nära
besläktade rus? —

Jag går en krok, då bär vinden åter
ljud från lägret, men nu psalmsång, och
den är på detta afstånd harmonisk, kraftig
och välljudande. Så blir allt åter tyst,
jag hör endast forsens brus och en och
annan småfågel. En taltrast spelar, en
lafskrika följer mig nyfiken och munter.—

På kvällen komma predikanterna in
i vår kåta på besök. Båda visa sig nu
vara ganska angenäma vanliga
människor, vi prata om litet af hvarje och
undvika tydligen ömsesidigt alla ömtåliga
ämnen. Se på mina kartor och i min
lappska lärobok, de ha respekt för
författaren-professorn men kritisera i all
vänlighet och vördnad ett och annat ord. —
Lappen verkar i rätt hög grad
skådespelare, och verkligt god sådan — han
kommer in helt dramatiskt, slår raskt upp
dörrskynket, ställer fram ena foten på ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free