Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hos læstadianer. Ur skissboken. Af Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOS LÆSTADIANER
383
vedträ, håller ena handen instucken i
barmöppningen på kolten, står där som en
teaterkung som gör sin entré — stilfull
för öfrigt i sin prydliga, alltigenom lappska
dräkt: kolt, byxor, väst och mössa af
vacker grön vadmal. — Och svensken
verkar gammal lärare och på samma gång
snäll och fin gammal farbror. Det är
svårt att tänka att dessa hyggliga
normala människor en kort stund förut ställt
till och själfva deltagit i ett sådant
uppträde! Och alla de andra — nu äro de
sig själfva igen, prata och skratta som om
ingenting händt, stora sorglösa barn. —
Vi ha flyttat vidare, ligga nu vid en
af de öfversta sjöarna, midt inne bland
själfva högfjällen.
Det är åter söndag. — Lapparna klä’
sig helgdagsfina — kvinnorna i ljus
blommig blus under kolten, männen i
splitterny ljusgul läderkolt och ny klarblå mössa,
en sällsynt vacker dräkt — och samlas
i storkåtan. Jag blir ensam i vår kåta
med fyra sofvande hundar. Hela lägret
är dödstyst, endast ibland ett hundskall
som strax slutar, ett pingel af
getskällorna, ett brus från den stora älfven
som just här faller ut i sjön, en
psalmsång från storkåtan.
Medan jag ligger där och lyss och
njuter af stillheten, kommer en yngling
in och språkar — en nykomling, löskarl
och dräng i en annan kåta, har gått
igenom skolan vid Vaikijaure och sökt upp
mig förut, tagit hand om mig, gett mig
åtskilliga råd och upplysningar — en
vänlig beskyddare och en liten
Chron-schougstyp af hyggligare slag med rundt
ansikte, sportmössa och en kolt som han
tydligen fått öfverta af någon vida
ståtligare person. — Det uppdagas nu att
han inte är læstadian, vi finna hvarann
ännu mer, han menar också att det är
ett slags rus eller sinnessjukdom, har
varit på bönen nu men gått då de
började »grina», kan ej tala det. Har sin tro,
som han fått i skolan, hvars tydligen
omtyckte lärare tillhör statskyrkan. De
andra söka nog omvända honom, men då
han säger att »han vill ha sin lilla tro,
och de må ha wSin, sir du!», så lämna de
honom i fred. — Sir du! Sir du! börjar och
slutar allt hans tal. — Denna by är enligt
honom den enda læstadianska i
Jokkmokk, medan alla gellivarelappar tillhöra
sekten. De anlita dock prästerna vid
bröllop, dop och begrafning, gå till
kyrkan vid marknaderna och ta nattvarden.
Læstadianismen har naturligtvis också
gjort åtskilligt godt, som predikanterna
inte försummat påpeka. Den har gjort
lapparna nyktra och ärliga, man hör aldrig
en svordom, att »supa, svära och göra
hor» framhålles särskildt som de tre
tydligen svåraste synderna. Det tycks vara
ett mycket godt samlif inom byn, inga
stridigheter, ingen osämja, alla äro som
en familj; alltid lika vänliga och
hjärtliga mot hvarann.
Ynglingen bekräftar detta — men
sammanfattar sin framställning i slutomdömet
»men nog är det synd om dem».—
Medan vi småprata, börjar larmet
borta i storkåtan, den vilda koncerten
af gråt, sång och skrik, och fortgår en
lång stund — ett sällsamt
ackompanjemang till ett under tiden inträffande
väldigt ras borta i en högfjällsbrant.
Sådana höras ofta — dofva dån som
ljuda en god stund och verka underligt
påtagligt lefvande, man måste ovillkorligt
tänka att det är några mystiska osynliga
giganter som roa sig med att rulla ner
jätteblock utför branterna. —
En annan dag — åter bön.
Jag är med en stund men smyger
sen ut och hem. Hör rätt klangfull men
släpande psalmsång, hör predikantens
entoniga röst, ofta afbruten af vildt
hundskall. — Min vard kommer in ett
ögonblick, tänder en pipa, kastar upp
skyddsduken öfver halfva rököppningen, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
