Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hos læstadianer. Ur skissboken. Af Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 KARL-ERIK FORSSLUND
blir troligen regn, och går igen. Jag är
ensam, allt är tyst. Först när predikan
och psalmsång pågått ett par timmar
börjar extasen.
Ett par kvinnoröster börja, den ena
sjunger starkt, om och om igen:
V T P ^
_
i ~i
>L •■> i ,
-É-p -ä -
# P ö?
fm \
^ •
bW__±—t_±=j
LLl_4-J
— utan ord, endast å-å, om och om igen -—
så höras flera stämmor, både kvinnor
och män, de senare rabbla oafbrutet
och högljudt. En kvinnoröst håller ut
en enda ton oändligt länge, andra ropa
oj-oj-oj, i timtal tyckes det mig, oj-oj-oj! -—
Och därtill hörs barnskrik, högt klagande,
och hundarna skälla, och ett ras brakar
löst i fjället. —
Jag går ut. Det är nu fullkomlig
drifhusluft. Och i denna luft och
stämning tycker jag mig bättre förstå denna
andliga farsot, förstå att den kan trifvas
i fjällen, i den stora stillheten. Det är
något vildt framstormande och
oemotståndligt i dessa extatiska utbrott liksom
i rasen utför fjällsidorna, liksom i
älfvar-nas fjällflod, liksom i snöstormen öfver
vidderna, liksom i de stora fallen och
deras vältrande, entonigt sjungande
massor. Det är en viss rytm i det
mångstämmiga sorlet, och jag inbillar mig
åtminstone att det är ungefär samma
rytm som i ett stort falls oafbrutna dån,
en stor älfs ständiga brus.
Kanske också myggen spelar någon
roli? Den gör nervös, man känner nästan
allt sitt blod förgiftadt ibland.
Och så detta ständiga, enerverande
ostadiga aprilväder nu midt i högsommarn!
Det kan vara en vacker kväll — humlor
surra öfver tufvorna, ett par kvinnor gå och
ropa på getterna, påhtjit, påhtjit! — små-
fåglar spela, måsar segla öfver sjön. En
lom flyger snabbt fram längs stranden,
en hel skock hussvalor singla och skjuta
i luften, tydligen just nu komna, en
rip-tupp flyger skrockande och grann upp
ur snåren, och lappsparfvar sitta
öfverallt i buskar och tufvor, svinga sig
plötsligt upp då man närmar sig, fladdra en
bit och hvissla sitt tjuti tjuiii — en ters
uppåt först, en kromatisk skala neråt sen.
Klintarna stå svepta i moln, fjället
därunder står mustigt mörkt med en grågrön
stupbrant jökel på ett ställe och på ett
annat en glänsande hvit, strimmad af
några smala lysande solränder. Och långt
bort står gränstjällens långa taggiga mur
i ljus gyllene dimma.
Men på natten blir det regn, det
smattrar och piskar mot kåtaduken, och
det blir storm, duken flyger och fladdrar
och slås upp ibland på halfva stängerna,
så att man ser landskapet utanför. Tjocka
moln hänga långt ner på fjällsidorna
och komma rullande utför dem —
därunder ligga fjällen hemskt blåsvarta.
Endast då och då mot morgonen tittar
solen fram — en gång belyser den lägret,
sjöns nu ljusgröna tjocka vatten med dess
blänkande hvita vågor, och de gröna
löfskogsuddarna. En annan stund lyser
den in i en dal mellan två toppar, den
blir full af ljus medan allt annat ligger
i skugga och moln.
Och det klarnar åter, och jag ligger
i kåtan och ser upp genom rökhålet.
Ser molnen segla fram, men när jag
fäster blicken vid kåtastängernas öfre
ändar, är det som om molnen stode
stilla och kåtan och hela jorden i stället
snabbt men lugnt och jämnt glede fram
genom midsommarns höga strålande
solrymd. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
