Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
387
fästningar att kapitulera på nåd och onåd,
som lefva i ett oafbrutet segerrus och på
hvilka biljetter, blommor och kyssar regna
ner hela dygnet. T. o. m. Ernest Renan,
vördad, fetlagd och ecklesiastisk, erkände, att
han allt bra gärna velat byta med en
husarlöjtnant som hade tur hos damerna. Men
den som ser »Anatole», den förstår hur rätt
Epikurus hade, då han varnade för
kärlekens böljgång. Många bruka med
häftighet afböja ett eventuellt anbud att byta
med tzaren af Ryssland, men längta att,
som en riddar Blåskägg, i »nya famntag
ständigt att slutas». För dylika är »Anatole»
»så god som en predikan». Nej, det är
ingen dans på rosor att vara en Anatole,
svartsjuka damer kontrollspionera och
kon-trolltelefonera, gråt och nervkriser omväxla
med ett kärleksjubel, äfven det ansträngande
att instämma i både för röst och
kroppskonstitution. Anatole delar sig mellan
vänskapens lugna och kärlekens stormande
njutningar. Han måste endera prata med
Max eller ha något feminint så nära sitt
hjärta som möjligt. Teorin om kärleken
som ett döfvande af ensamhetens
ångestkänsla passar på Anatole.
Enheten i stycket ligger i att Anatole
och Max förekomma i alla fyra akterna;
mångfalden utgöres af de fyra olika damer,
med hvilka han, med den ena efter den
andra, upplefver kärlekens evighetsstämning.
Först den enkla och friska Cora, fröken
Töra Teje. Då hon hypnotiserats att tala
sanning, något som hon hade litet svårt
för i hvardagslag, beslöt sig Anatole
försiktigtvis att ej, som han förut tänkt, fråga,
om han var alldeles ensam i hennes hjärta.
Försynen i sin mildhet anser att för mycket
sanning ej är nyttigt för oss svage, och vi
böra ej lyfta på förlåten.
Andra akten, en afskedssupé, skildrade
upplösningen af förhållandet till Annie.
Anatole och Annie hade som ett par
moderna människor och väl kännande hur
smärtsamt inlärd den konst är, som i
Frankrike kallas »1’art de rompre», kommit
öfverens om, att då den ena af parterna
kände, att den »fått nog» eller att han
eller hon »ej kunde ge mera», hur man
nu vill kalla det, så skulle han eller hon
öppet säga ifrån. Detta ögonblick hade nu
inträffat för Anatoles räkning. Han hade
råkat en liten enkel flicka, som rodnade
af tacksamhet öfver hela ansiktet, t. o. m. då
Fot. Atelier Jæger.
HILDA BORGSTRÖM.
hon bära fick en violbukett. Annie, den
bortskämda aktrisen, förvånade sig troligen mest
öfver att rosor kunde vara så billiga på
vintern och undrade, om det skulle vara
alldeles omöjligt att få riktigt färsk kaviar
hos Sacher. Nu skulle Anatole meddela
Annie, att hans känslor hädanefter blott
kunde och finge vara vännens, och han
blir ganska illa berörd, då han får höra,
att Annie just för ett par dagar sedan
erfarit »verklig» kärlek för en kamrat och nu
öppet och ärligt vill säga ifrån, att denna
supé måste vara den sista. Det oroande
crescendo, konversationstonen fick efter denna
underrättelse, visar att också mannens hjärta
är ett illfundigt ting.
Tredje afdelningen var svagast. I
»kärlekens dödskamp» fick man se den typ,
som, om jag icke misstager mig, på franska
konstspråket brukar kallas la maitresse
ideale. En rik och skön ung fru, som helt
enkelt icke kan ha tid att bli efterhängsen.
Snart märker i detta fall Anatole att hon
dock tager kärleken litet väl mycket som
en bisyssla. Hon tittar in på en sekund
för att ge honom en stor kyss och måste
sedan bort och pröfva, eller hon hinner ej
dra af sig handskarna, ty hon skall strax
bort på middag. Man fattade, att Anatoles
oroliga hjärta, »cor inqvietum» — för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
