Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
393
suck, som närmast betydde, att det är
som det befinner sig. I mycket var han
författarens språkrör, men kanske inte i
allt, ty nog känner den korrekte Hjalmar
Söderberg, han som blef helt betuttad öfver
att anklagas för att ha sörjt framlidne
konung Oskar II i väl ljus väst — en
beskyllning, som för resten var osann — att man
på engelska teatrar afvisar personer, hvilka
ej, liksom han själf brukar, äro klädda i
sällskapsdräkt och detta t. o. m. om de
redan köpt sin parkettplats. Och nog vet
han, att alla restauranginnehafvare söka
så godt sig göra låter välja sin publik.
Hvarför skulle nu doktorn protestera,
visserligen matt och oenergiskt, men i alla fall
opponera sig mot, att man på ett tredje
klassens kafé ej ville servera arbetare, som
värdinnan trodde höra till ett fjärde klassens?
På ett sådant köra förmodligen snyggt
klädda organiserade arbetare ut dem som
de kalla trasproletärer. Allt detta tillhör
die sociale Gliederung och torde äfven
fortfara i framtidsstaten, men författarens
mening var väl endast den, att när man
fått i sig whisky för 4: 85, gripes man af
den stora sociala, humanitära
universalkärleken.
Aftonstjernan var emellertid så
konstnärlig, så ångestfylld och så gripande,
som man hade skäl att förmoda från den
författare, hvilken nyss förut kommit med
något så fulländadt, som den bok han gifvit
det betecknande namnet »Hjärtats oro».
För många år sedan spelades på Södra
Teatern Vilhelm Krags pjäs Baldevins
bryllup 2S. ett norskt sällskap.
Återupptaget på Intima teatern blef det förträffliga
lustspelet den största succés denna teater
hittills haft. Platsen, en liten stad i det
västliga Norge, är åtminstone klassisk. Det
är samma plats, där Ibsens hjältar och
hjältinnor försökte »lefva lifvet», och det
är just precis detsamma Baldevin på sitt
vis sträfvar efter. Liksom Slinken i 33,333
tyckes han dock af läkare blifvit förbjuden
allt ansträngande arbete. Med en
vänfasthet, som är ett exempel för öfverklassen,
försökte den glade skeppar Sörensen att
göra folk af f. d. hamnbusen i Kragerö
Baldevin Jonasen. Det är ingen alltför
sträng regim han underkastas. Af den
gamla människan behöfde han egentligen
blott lägga bort sina pietetsfullt bevarade
åldriga byxor, och han borde åtminstone
Fot. Atelier Jæger.
ELLEN APPELBERG SOM FRU SALVESEN
I BALDEVINS BRÖLLOP.
ibland ej vara berusad samt under sådana
tillfällen äfven hy fi a något litet. Under
detta upprättelsearbete, där skepparn sökte
förädla honom genom en kvinna, änkan
Salvesen, en något väl »mager och
spärr-lemmad» person, för att vara Baldevins
typ, och då skepparen söker draga honom
»öfver djupen mot höjden», är Baldevin
ofta nära att förtvifla och återtaga sin
overksamhet på Kragerö skeppsbro. Han
lofvar dock att i dygdädel riktning göra
»sitt bästa», men »det är ej mycket med
det heller», säger han i missmodig
själf-kännedom.
Det såg så trefligt ut, när Baldevin,
herr Laven, och skeppar Sörensen, herr
Bror Olson, i sin röda tröja söpo brännvin
tillsammans, att man — liksom vissa skalder
sörja öfver, att de ej fått famna Cleopatra
— satt och önskade att ha varit i
skepparns tröja, stolt som han var öfver sin
från Rotterdam hemförda Genever och lifligt
blinkande vid tanken på de trefliga färder
han och Baldevin skulle göra till Aalborg,
där flickorna lara vara till och med mer
än som eljest brukas i hela det vänliga
Jylland förstående och förekommande mot
män. De två fruarna, Salvesen, fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
