- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
395

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 395

Danmark är, som bekant, ett alldeles
särskildt benådadt land. I »Sköna Helena»
glädja sig grekerna åt, att allt hos dem är
ypperligt. Man saknar blott kvicka karlar.
I Danmark är det precis som i »Sköna
Helena», men där finnes dessutom ett
öfverflöd af kvicka karlar. Men, det skall
naturligtvis finnas ett men också, en del
sengrekiska fel har i stället insmugit sig i
Danmark. Jag tänker nu i främsta rummet
på att de kvicka, skarpa männen hacka
ut ögonen på hvarandra. Härifrån ges
egentligen blott ett undantag. Alla prisa
Peter Nansen. Hans vackra, vänliga, ibland
litet sarkastiska ögon möta utan fruktan
köpenhamnarna och blicka förstående och
förlåtande öfver en stad, som syndar med
så mycken trefnad och godt humör, att
Fan (liksom i Helenas Grekland enligt
Faust II) ej kan ha någon egentlig glädje
af deras, låt vara enligt katekesen oriktiga
men i grund och botten så välmenande
kyssar och famntag.

Jag hörde en gång ett bröllopstal: »För
att verklig lycka i ett äktenskap skall
ernås», sade prästen, »måste man vara tre.
Utan den tredje ingen verklig glädje.»
Den skarpsinnige läsaren har redan gissat,
att prästen syftade på Gud. I »Ett lyckligt
äktenskap» af Peter Nansen heter den tredje
till en början Fredrik Jermer. Stycket
var fullt af godt lynne och fina
observationer. Nancy, fröken Doris Nelson, var
en liten rar köpenhamnska, burrhårig —
hur skulle hon kunna haft annat hårmod,
när alla herrar rufsade henne i håret? —
och oemotståndlig. Hvem vill döma henne
till helvetets eld för hennes polyandriska
tendenser? Hon passar där nere lika litet
som i himmelen, men på jorden och
speciellt på Ströget är hon till glädje för
männen. Jermer, herr Laven, spelade med
sedvanlig brio och smak den lättsinnige
ungkarlen, som, väl gift, fick en aning om
något som jag tror kallas historiens
imma-nenta rättvisa. Så blef det etiska krafvet,
om ock litet väl sent, tillgodosedt.

På Lilla teatern har hela våren spelats
Leka med elden af Strindberg och Zoologi
af Ludvig Thoma. Det var den senare
pjesen som gjorde succés, men det hindrar
ej att Strindbergs komedi var ett
mästerverk. Om det är någon som förstått
syndens faktum, så är det Strindberg. Han
känner ej till de så kallade ljufva synderna.

Begärens eld bränner och plågar sina offer
både före, under och efter felsteget. Hans
personer kunna ej, som vissa naiva och
lyckliga syndare, efter sina kyssar och
örfilar säga: »Nu är det öfver, och jag känner
mig riktigt uppiggad.» Jag har hört, att
på marknader i Finland vissa oroliga
ynglingar ta sin knif i handen och hålla den
så att ett par centimeter af bladet sticka
ut. Sedan knuffa de sig våldsamt genom
mängden, från hvilken då och då till deras
stora förnöjelse smärtsamma utrop höras.
Så är det äfven med Strindbergsoflren. Hade
Djäfvulen ingen nämnvärd behållning af
de äktenskapliga snedsprången i de danska
lustspelen, så har han däremot en verklig
glädje redan af att få höra litet Strindbergsk
familjekonservation, kallprat är kanske ej
rätta benämningen för ord som bränna
likt nässlor. Den erotiska värmen skildrar
Strindberg nästan aldrig, men ingen kan
som han teckna den blandning af
kvalmighet, hjärtklappning och själfförakt, som
utgör den otillåtna kärlekens frånsida. I
»Leka med elden» har han med stor konst
och intensitet skildrat åskvädersdofheten i
luften och gifvit den psykologiska
stämningen af hat och kättja, infört oss redan
i lefvande lifvet i de af Swedenborg
beskrifna »asluktande och träckluktande
helveten», fyllda af osunda dunster,
där de som syndat med sina kroppar skola
försmäkta. Som det var sex uppträdande
i stycket, var det således tolf ögon, ur
hvilka hat, brunst och en god del förtviflan
ömsevis framlyste under den heta
sommardagen i skärgården.

»Zoologi» af författaren till » Moral»,
Ludvig Thoma, skildrar äfven den ganska intima
saker. En tysk professor, spelad med
verkligt mästerskap och konsekvens af herr
Hammaren, hvars storformade burleska
gester voro den mest konstnärliga
utveckling af en viss sorts världsfrånvarande lärdes
rörelseschema, besluter sig för att
underrätta sin dotter om hennes plats i den
organiska utvecklingens kedja. Mamman,
en enkel natur, som ej fått sina synpunkter
tilltrasslade af vetenskapen, förklarar
skrattande, att naturens röst talar alldeles
tillräckligt tydligt i hvarje friskt flickebarn.
Med obarmhärtig ihärdighet, med den röriga
omständlighet, som anses vara tysk
vetenskaplighet, meddelar sig professorn dels åt
flickan, dels åt den ohyggligt generade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free