Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
CARL G. LAURIN
Han bör alltså programenligt vara en
skojare, och det är han också. Med sin
vaktmästare, herr Viktor Lundberg, letar han
illa nog i flickornas pulpeter efter »stiliga
vykort». Om vaktmästarens oro och
betänkligheter för kortet med Mona Lisa och
hans tveksamt stammande »jag tänkte att
hennes fräcka leende??» var obefogad, så
kan väl ej å andra sidan nekas, att den
skönhetskänsla, hvarmed unga Fanny
betraktade kortet med Leda med svanen,
denna Correggios’ lofsång till sinnligheten,
hade samma sorts underlag som
faderlig-heten i de smekningar, hvarmed rektorn
alltför gärna hedrade sin täcka elev, näpet
spelad af fru Sahlin. Publikens hänförda
jubel öfver den gamle militärens — herr
Hedlund —oändligt billiga lifsfllosofi
framkallade hos mig en nästan pervers lust att
hitta ursäkter och förmildrande
omständigheter för våra mest räfaktiga nykterister
och frimicklar.
Ett par lyckade franska farser gåfvos
under våren och försommaren på
Vasa-och Djurgårdsteatern.
Tristan Bernard, en af Frankrikes få
verkliga humorister, ehuru kanske något
torr, har skrifvit Lilla kaféet. Uppslaget
är nytt, något som man ej brukar vara
bortskämd med i farser.
En kypare utan vidare entusiasm för sitt
yrke får ärfva 800,000 francs. Innan han
själf hört den stora nyheten, har en
advokat skvallrat om den, och hans
källarmästare använder sig af kyparens okunnighet
i frågan för att på tjugo år mot 5,000
francs om året och 200,000 francs i
skadeersättning för kontraktsbrott knyta honom
vid Lilla kaféet, i den förhoppning att
kyparen, Monsieur Albert, herr Winnerstrand,
gärna vill erlägga 200,000 francs för att
återvinna sin frihet, men, och här kommer
det folkpsykologiska intresset, han vill ej
alis erlägga plikten. »Jag kan ej lefva på
600,000 francs», säger den splitternye
franske kapitalisten. »Jag stannar hellre och
är kypare om dagen. På natten går eller
rättare åker jag till Maxim i min nya bil.»
Farsen är full af små äktfranska drag, och
Albert spelades så ypperligt af herr
Winnerstrand i sin otillfredsställdhet och
torr-solighet, i sin äkta Tristan Bernardska
skep-ris, att till och med den fordrande
författaren borde varit nöjd.
Ännu lustigare var Hennequins »Aimé
des femmes», här kallad Allt för firman,
en fars af en kvalitet, som vi ej haft på
länge. Det går tillbaks för
damskräddar-firman Planturel Pagevin & C:o. Man
föreslår den att engagera den oemotståndlige
profvaren Pessac, mot hvilkens pomaderade,
glänsande hufvud den parisiska damvärlden
fladdrade som flugor mot ljuset. Pessac
får den ansvarsfulla platsen, och affären
kommer i en lysande ställning, ty från alla
håll tillströmma kunder i hopp att få
komma så nära som möjligt till Pessac, denne
Prince Charmant bland skräddare. Men
Pessac försmäktar i öfverflödet. Han
längtar efter en enda som gör motstånd, ty
endast så kan hans hjärta vinnas. Det
berättas att år 1853 en dam, tillhörig det
demimondäna Paris, förtviflad utbrutit, då
hon hörde att kejsaren skulle förmäla sig
med Eugenie Montijo: »Att tänka sig att
jag nu varit kejsarinna, om jag haft styrka
att stå emot honom». Denna styrka
saknade alla de damer, som svärmade kring
Pessac; allt från den enklaste lilla
spring-flicka till hennes kejserliga höghet
storfurstinnan af Ryssland önskade alla »tala
personligen med Pessac», och denne
längtade blott efter kyska Dianor eller
hårdhjärtade valkyrior. Från en enda, firmans
maskinskrifverska, får han höra de förlösande
orden: »Ni är en liten löjlig mops», men
då han hänförd ville sluta henne till sin
distinguerade väst, meddelar hon att hon
redan lofvat bort sig till en annan.
Det var i alla fall ett stort ögonblick
i skrädderiets historia, då hennes kejserliga
höghet hälsades vid dörren af de djupt
bugande principalerna för att genom en
häck af eleganta mannequiner under tonerna
af Gud bevare Zaren skrida fram mot denne
moderne, efter kyskhet och motsträfvighet
törstande Tantalus-Pessac, klädd i en
förtjusande violett redingote. »Ingen utom jag
vet hvad Don Juan har lidit», suckar
Pessac ej utan skäl, då han i sin eleganta
ungkarlslägenhet, iförd grå jacka med
snör-makerier och grå pantalonger med
skinnbräm om byxbenens nedersta del, sträfvade
att dels tillfredsställa, dels gömma för
hvarandra sina två redlöst förälskade
principalsfruar.
Om man undantager en viss öfverdrift
i första akten, var Pessac, herr Kåge,
idealisk i sin fadda löjlighet. Vare sig man
söker sin kvinnotyp bland dem som Stiern-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
