Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
399
hielm kallade »spake som lam» eller man
mera värderar Brynhildesorten, torde man
böra erkänna, att Marie Ånge, fru
Winner-strand, tillfredsställde från manlig synpunkt
äfven mycket högt ställda fordringar. Pjäsen
var bra gifven, men gaf oss önskan att få
se urbilden, det parisiska skräddarparadiset,
där Poiret med toquer, aigretter och
pleu-reuser, med velours miroir, aeolienne, crépe
de Chine, med silkesstrumpor och
spetsunderkläder söker att med ormalist
tillgodogöra sig det dräkttvång, som blef en följd
af syndafallet.
Direktör Wennersten har med stor risk
och kostnad på Cirkus på Djurgården
uppfört Strindbergs Gustaf Adolf. Då vår
störste, vår ende riktigt store dramatiske
författare, den som skrifvit Mäster Olof,
Gustaf Vasa, Fadern, Fröken Julie, för att
nämna några af hans bästa skådespel, blott
för några veckor sedan aflidit, borde det
väcka ett särskildt intresse att få se hans
»Gustaf Adolf», som till Strindbergs sorg
ej förut blifvit uppförd i Sverige.
De skaror, som strömmade till cirkus
för att öfvervara det historiska skådespelet,
gingo dit af mycket olika anledningar,
många helt enkelt i förhoppning att få se
något fosterländskt, somliga kanske för att
få se Gustaf Adolf »reducerad till sitt rätta
värde», och en hel del litade säkert på att
den store lögnare- och öfverklassfienden
skulle ge sabelskramlarna några kraftiga
slängar. För de hederliga fienderna till
vår nuvarande samhällsordning, som
medtagit sina barn i hopp att författarens namn
var en borgen, bör det ha varit pinsamt
att höra de starka applåderna vid svenska
härens inmarsch. De .spädas öron sårades
till och med af tonerna från »Vår Gud är
oss en väldig borg». Den oförkortade
Gustaf Adolf skulle taga 7 timmar att uppföra
på teatern. En förkortning var således
nödvändig. Stycket gafs 1904 på Berliner
Teater, och man får vara direktör
Wennersten mycket tacksam att skådespelet alis
blef uppfördt i Sverige, ehuru man kan
beklaga, att iscensättningen ej tillgodogjort
sig de stora möjligheterna för massverkan.
Hade det varit en vanlig författare som
skrifvit Gustaf Adolf, hade man säkert
gått ganska strängt till rätta med bristen
på dramatiskt sammanhang och med den
magra karaktärsteckningen. Ett rent
konstnärligt intryck kan ej på något sätt nås
vid denna pjäs’ uppförande, och den
half-het, som det i detta fall låg i att man dels
hade teater, dels cirkus framför sig,
skadade mycket helhetsverkan. Än ställde
man in sig på teaterperspektivet, än fick
man ta det hela som en
cirkusföreställning.
I en anmärkningsvärdt arkitektoniskt
riktig och smakfull dekorativ omramning
uppträda på ett kanske alltför högt podium
en samling mycket ojämna skådespelare;
och, låt vara att dräkter och upptåg på
cirkus i många fall voro mycket lyckade,
säkert är att också de uppträdande på
arenan kunde varit mera trovärdiga. Själfve
Gustaf Adolfstypen utfördes af vår främste
nu verkande typbildare, den äfven i
gri-meringskonsten förstklassige herr Arehn.
Han var alldeles som man ville ha
konungen, och äfven den mest ikonografiskt
kräsne måste medgifva, att vår störste
konung troligen sett ut på det viset. Det
fanns i herr Arehns uppträdande intet
löjligt, intet teaterpatetiskt, manlighet och
geni strålade ut från den fullödiga
personen.
En liten fanfar och hederstrumhvirfvel
förtjänar fru Ester Sahlin för den äkta konst
och den fina täkt, hvarmed hon gjorde
trumpetaren Nils och räddade oss från den
sentimentalitet, som eljes ligger bra nära
i denna pröfvande scen.
Då och då kom en fläkt också från
den store författaren, från Strindberg, som
en gång påstod, att fosterlandet »värkt bort»
hos honom. Men det var väl med den saken
som det är med annan stor kärlek, man
må själf förtala den, söka smutsa den, men
har den en gång trängt igenom vår själs
och kropps fibrer, så kan den bryta fram
igen. Vi, som kände hur väl man här i
landet behöfver samla sig ej blott i det
närvarande, utan också för framtiden och
äfven i de gemensamma minnena, både de
smärtsamma och de lysande, vi rördes af
att ur förnekarens mun få höra en
bekräftelse på, att vi alla utan undantag ha stora
dyrbarheter i gemensam ägo.
Det är ett uttryck för dessa känslor och
af vår tids vackra lust att våga sig in på
nya försök, som gjorde att Fredrik August
Dahlgrens af generationer svenskar ur alla
klasser älskade Värm landing arne,
sorglustigt tal-, sång- och dansspel i två afdelningar
och sex indelningar, som första gången gafs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
