Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - M. och M:me De Staël. Af Johannes Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4o6
JOHANNES WICKMAN
enda bref, där hans lidelse sänder en röd
låga mot skyn: »Jag är just i begrepp
att äkta en kvinna, som jag innerligen
älskar och hvilken genom sina behag
och sin förmögenhet skulle skapa mitt
lifs lycka.» Det är, som vi se, en ung
man, hvilken stryker sin älskade öfver
kinden med ena handen och samtidigt
trefvar efter hennes portemonnä med den
andra. Men oafsedt denna simultaneitet
— hvilken betydelse böra vi tillmäta
Staéls kärleksbikt? Måste icke denne
ruinerade gentleman bli varm om hjärtat,
då han talar om sin blifvande * hustru,
som han vet vara vard sin vikt i guld?
Och har man icke vid andra tillfällen
tyckt sig finna, att Stael erinrar om dessa
koffertar med dubbla bottnar, som fordra
en alldeles särskild, vaksamhet vid
tull-visitationen? Den bekante diplomaten
Brinkman, som en tid var
ambassadsekreterare under Stael, gjorde pinsamma
erfarenheter i detta afseende, och man
behöfver icke söka länge efter exempel
på den försiktighet, hvarmed man måste
anamma Staéls bedyranden.
Staéls ekonomiska och diplomatiska
svårigheter blefvo i längden så tryckande,
att de kastade honom in i en
egendomlig, på sitt sätt religiös kris under de
första åren af 1790-talet. Denna kris
fick sin särskilda, allt annat än tilltalande
färgning af Staéls medfödda svaghet för
ockultism och hans barnagoda förtroende
för somnambuler och nummerpunkterare.
I brefven till sin vän och salighetsbroder
Reuterholm ger han talrika prof på sitt
angripna själslif. Beträffande sina
känslor för hustrun, hvilka man förmenat
skulle vara orsaken till denna andliga
depression, utvecklar han en sådan
återhållsamhet, att man nödgats antaga att han
på denna punkt skulle iakttaga en
»försynt och ridderlig förtegenhet» (Schiick).
Ja, förtegenheten är i hvarje fall
obestridlig, men finner sin förklaring däraf att
Stael vid denna tid skänkt sitt hjärta åt
en annan, nämligen Gustaf Reuterholm.
I brefväxlingen mellan dessa båda
medelålders herrar rinner en ström af
ömsesidig tillbedjan i så ömma och flickljufva
vändningar, att man blir förvånad att
icke mellan hvarje blad finna några
pressade förgät-mig-ej. Det kan icke vara
tvifvel om att Staéls hektiska vänskap
för Reuterholm var honom ett
värdefullt stod under dessa bittra år, då till på
köpet hans hustru på grund af sin
rastlösa politiska och erotiska verksamhet
såg sig förhindrad att ägna honom den
tillsyn, hvarpå han i sin egenskap af
make och husfader för visso kunde göra
anspråk.
Det torde varit med stor lättnad
Stael lämnade alla sina bekymmer i Paris
och for till Stockholm i början af år
1792. Öfver otrefnaden i hemmet har
han ju nu icke längre någon anledning
att klaga, och äfven hans religiösa
sårfeber har lagt sig något, då han fick
tillfälle att under de närmaste åren utveckla
en ganska kräfvande diplomatisk
verksamhet. Helt oförändrad under denna
tid är endast hans förälskelse i
Reuterholm och hans ofvan konstaterade
»förtegenhet».
Men plötsligt inträffade en händelse,
som kom honom att erinra sig att han
var gift: hans svärmor dog — det blef
fråga om arfskifte: »Från Schweiz har
jag den obehagliga tidningen att min
svärmor är utan allt hopp. Min hustru
såväl som hennes far önska att jag måste
snart komma tillbaka, hvilket nu ej kan
ske, men måste jag dock, sedan jag
uträttat det värf mig blifvit anförtrodt,
åtminstone på någon tid fara till mitt
hem för att» — återse sin älskade
hustru, som ber honom komma? — »för
att taga arrangementer med min svärfar
som efter min svärmors död blifva högst
nödvändiga för mig.» Och några dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
