Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - M. och M:me De Staël. Af Johannes Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. och M:me De STAEL 403
pengar. Då de franska suveränerna
uttryckt sin önskan att få Stael till
ambassadör, vågade Gustaf III icke att
utnämna någon annan, ty ett godt
förhållande mellan hofven var nödvändigt
på grund af vårt finansiella beroende af
Frankrike.
Så vann Stael ändtligen spelet genom
sin prestige inom dam världen — vi äro
i Pompadours och Du Barrys århundrade
— och genom den franska drottningens
flicktyckmyckna hot, att en annan
ambassadör än Stael skulle bli onådigt
mottagen. I vinsten ingick också, som nämndt,
mademoiselle Neckers hand.
Det var ett kallt beräknadt
resonemangparti, och man får inte ta Staels
andfådda försäkran att han innerligt älskar
fröken Necker alltför tragiskt; den afser
bära att stämma societetsopinionen och
Gustaf Hirs goda hjärta till giljarens
förmån. Ännu medan han torkar svetten
ur pannan efter den mödosamma
äkten-skapsnegociationen skrifver han ett par
bref som på ett säreget sätt måla hans
hjärtas hänryckning.
Till Creutz: »Min bästa exellens!
Mitt giftermål blef decideradt förliden
fredag. Jag kan icke nog beskrifva, hur
mycket jag är lycklig och huru häftigt
jag känner all den vänskap, som min
bäste grefve visat mig. Necker gifver
åt sin dotter 30,000 livres ränta. När
jag drager af kapitalet hvad som fordras
för omkostnaderna, så får jag i
behållning 20,000 livres om året.»
Då man gjort gällande att Stael för
sin hustru hyste en »okuflig böjelse»,*
konstatera vi att den får sitt första pas-
* Henrik Schiick: »M. och M:me de Stael.
En äktenskapshistoria i bref». En utförligare
redogörelse för madame de Staels äktenskap
och en kritik af Schucks framställning däraf
har jag lämnat i »Madame de Stael och
Sve-rie» (Lund 1911), af hvars första kapitel denna
uppsats utgör ett sammandrag.
sionerade uttryck i siffrornas vältaliga
språk.
Och samma dag skickade han
Rosenstein ett bref, som från början till
postscriptum incl. är ett energiskt hyssjande
i fråga om baronsaken*: ». . . Var god
att laga så att min baronsak går för sig
så att man tror att jag endast blir
introducerad på riddarhuset och att jag
längesedan varit baron ... Ju tystare
baronsaken kan gå för sig i Sverige, ju
bättre är det. . . För allting att inte
baronsaken kommer i avisorna.»
Man kan förstå att afiären var
genant, men man skulle ända önska att
denne Romeo hade andra ord på
läpparna i det berusade ögonblick, då han
når upp till balkongen.
Att den unga bruden icke började
sitt nya lif med någon flammande
förväntan ligger i hela detta äktenskaps
natur. Under det att Stael, då
giftermålsförhandlingarna höllo på att gå
sönder, infann sig utanför hennes jungfrubur
och suckade och knäppte på mandolinen
för att väcka grannarnas medlidande,
hade Necker och hans dotter aldrig sökt
dölja, att det här endast gällde att trygga
den senares samhällsställning. Häri låg
för samtiden icke något på minsta sätt
stötande — man hade ju då sina egna
begrepp om hemlif: ett lyckligt
äktenskap bombarderades med epigram, och
en ärbar hustru tordes knappast visa sig
i sällskapslifvet.
Då man vill göra troligt att M. de
Stael var ett inträdeskort till den högsta
societeten, som Necker köpte åt sin dotter,
har man beskedligheten att till Staels
favör ställa saken komplett på hufvudet.
»Baron» Stael i parissocieteten är en
obegåfvad släkting till Lars Wivalt hos
* Stael hade, som ofvan antydts, på egen
hand lagt sig till med barontiteln. Efter många
års betänkligheter gaf Gustaf III efter för Staels
nödrop och utnämnde honom till baron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
