- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
408

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - M. och M:me De Staël. Af Johannes Wickman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4o8 JOHANNES WICKMAN

förklarar sig villig att resa hem och
försvara sig inför konungen, men icke vägar
lämna Paris af fruktan att förlora sin
plats. Men i sin oro och sjukliga
misstänksamhet mot allt och alla visste
han, att det fanns en människa, hvilken
fruktade en rapell lika mycket som han
själf, och hos hvilken han fann det
mäktigaste stod, då hans ställning hotades
— det var hans hustru. År 1797 gjorde
hon honom faktiskt till ambassadör, och
då han sedermera degraderats till
minister uppbådade hon hela sitt inflytande
för att åter få honom utnämnd till
ambassadör. Han kunde visserligen göra
sin hustru många förebråelser, bland
hvilka den kanske mest irriterande gällde
hennes faders begränsade frikostighet, —
men hvad kan vara naturligare än att
han svalde alla förtretligheter och i sin
maka främst såg sin starka bundsförvant
i den sak, som låg honom mest af allt
om hjärtat? Schiick anser däremot, att
Stael led oerhörda kval: »hon liksom
paralyserar all viljekiaft hos honom, han
vill bryta, men kan det icke.» Ajö, han
kan nog: på sommaren 1798, då Neckers
ekonomi börjar att remna, och då
madame de Stael, efter att ha gjort honom
till ambassadör i dec. 1797, var i onåd
hos direktoriet och alltså onyttig — då
lyckas han samla sig i en supréme
kraftansträngning, bryter kärlekens trollmakt
och genomdrifver skilsmässa.

Jag har här anfört några af Staéls egna
bidrag till historien om hans olyckliga
passion för madame de Stael. Som man
ser tala de tvärtom för att den stora sorgen
i hans lif var hans olyckliga kärlek till,
icke hustrun, utan hennes hemgift. Om
Stael fått sin ekonomi klarerad, om
Necker haft ett farbroderligt öfverseende
med svärsonens hållningslöshet och icke
af den osäkra, ekonomiska rättsordningen
under dessa år tvingats till en viss
själf-behärskning i fråga om sin gifmildhet

— då kan man nog förmoda, att Stael
skulle ha »njutit af sin ställning» — som
en af hans vänner så betecknande
uttrycker sig — till dess ekipaget hejdades
af oöfverstigliga politiska svårigheter.
Men äfven Staéls diplomatiska motgångar
skulle helt visst icke varit så synnerligen
hårdsmälta, om blott hans hustru varit
en normal människa, som velat flytta
öfver till Sverige, betagen af utsikten att
spela en glansroll vid lilleputthofvet
däruppe — att f. d. ambasssadören skulle
fått en hög hofcharge är ganska säkert,
något sådant hade ju föresväfvat Creutz
och Gustaf III.

Under den glänsande ytan blef Stael
nu i stället en drunknande, som gör
förtviflade ansträngningar att hålla hakan
ofvan vattnet. I denna demoraliserande
kamp hade han icke en gång den
bitter-ljufva tillfredsställelsen att göra andra
ansvariga för hans öde. Han hade själf
tiggt och trugat sig ombord, för hvem
skulle han nu klaga öfver stormen och
sjösjukan?

I madame de Staéls inre lif kom
hennes man aldrig att spela någon roli.
Äfven om Stael icke, som Brandes
säger, var »yderst enfoldig», torde han dock
på sin intellektuellt mer än vanligt
kräfvande hustru gjort intryck af ett
beskedligt husdjur, som hon dä och då stryker
vänligt öfver de långa öronen. Då
hennes hjärta icke fann någon värmande eld
på det egna hemmets härd, sökte hon
sin lycka utanför det juridiskt reglerade
kärlekslifvets ram. Hon kunde icke
annat! Liksom Léonce hade att välja
antingen pliktmänniskans skuggtillvaro vid
sidan af Mathilde eller stjärnvärlden hos
Delphine, så gällde det också för
madame de Stael ett val mellan lif och död.
Eller rättare: hon valde icke, hon var
med bundna händer och fötter livet ivoldl
Hon sökte dock aldrig någon ursäkt i
en särskild moral för undantagsmän-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free