Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOPHUS BUGGE
413
på de andra germanska tungomålens
fält, och t. o m. den sällsamma, dunkla
etruskiskans gåtor lockade hans djärfva
ande att fresta en lösning. Äfven
ar-meniskan och lykiskan eggade hans
forskarhåg till upptäcktsfärder. På de
klassiska språkens mark var Bugge
likaledes mångbevandrad, och särskildt ägde
han en lika omfattande som detaljerad
kännedom om den latinska
medeltidslitteraturen. Hans intresse för latinet
ledde honom äfven till studier i dess
ålderdomligare systerspråk oskiskan, och
med de moderna romanska språken har
han likaledes sysslat. I de keltiska
språken var han lika hemmastadd, och
särskildt hade han en vidsträckt beläsenhet
i den forniriska litteraturen. T. o. m.
zigenarnas tungomål har varit föremål
för hans undersökningar. Han såg, för
att använda Voluspås ord, »vidt
omkring öfver hvarje värld». Väl lät han
blicken helst och oftast dröja vid
Norden, men han såg ej sin hembygd som
en afskild värld, utan som en del af
Europa. Den nordiska kulturen, den
forntida som den moderna, var för
honom ej någon fristående företeelse, utan
en länk i världskulturens kedja. Likt
Odins korpar, som hvarje dag flögo
öfver den vida jorden och bragte honom
kunskap om allt, som där tilldrog sig,
så flögo Bugges hug och minne världen
rundt, men återvände dock alltid till
Norden, medförande rika kunskapsskatter.
Det är svårt att säga, hvilken gren
af sin vetenskap Bugge älskade högst,
ty åt alla ägnade han en sällspord,
hängifven kärlek. Måhända kunde man dock
våga det påståendet, att folkdiktningen,
på prosa såväl som på vers, låg honom
närmast om hjärtat. Hans första arbete,
»Mythologiske Bemærkninger til det
te-lemarkske Draumkvæde», utgifvet 1854,
faller inom detta område, och fyra år
senare utgaf han en samling »Gamle
norske Folkeviser», som han till största
delen själf upptecknat under resor i
Telemarken. De medeltida folkvisorna ledde
honom emellertid öfver till den
fornnordiska diktningen: med tillhjälp af svenska
och danska folkvisor lyckades han i en
1860 utgifven afhandling fastslå
sammanhanget mellan de båda Eddakvädena
»Groas trollsång» och »Sången om
Fjöl-svinn». Och därmed hade han kommit
in på Eddan. Enhvar, som med
förståelse och kärlek har studerat sig in i
Eddasångerna, blir ofelbart gripen af
deras trollmakt öfver sinnet. Bugge kunde
själffallet ej undgå detta. Men Eddan
var tyvärr tillgänglig endast i mycket
underhaltiga textupplagor, som dels
grundade sig på felläsning af handskrifterna,
dels åsidosatte dessas text till förmån
för utgifvarens mer eller mindre —
oftast mindre — välgrundade gissningar.
Den, som ej hade tillfälle att i
Köpenhamns kungliga bibliotek studera
originalhandskrifterna, hade därför ingen
möjlighet att få veta, hvad som verkligen
stod i grundtexten. Detta
missförhållande rådde Bugge bot på. Om något
arbete inom den nordiska filologien
förtjänar att kallas ett »standard work»,
är det Bugges Eddaupplaga, utgifven
1867. Han slopade det oegentliga
namnet »Edda», hvars betydelse ännu ej är
slutgiltigt utredd, men som af en isländsk
tradition på 1600-talet med orätt gafs åt
den nyfunna pergamentshandskrift, af
kvädena, som är den rikhaltigaste och bästa.
Med rätta tillkommer detta namn endast
Snorre Sturlusons i förra hälften af
1200-talet utarbetade lärobok i skaldekonst,
och vare sig det nu bör tolkas som
»poetik» — afledt af ådr, »inspiration,
skaldekonst» — eller »metrik» — edda,
»stammor», vore då en oriktig öfversättning
af metrica, som Snorre tagit för en
afledning af det latinska mater — passar
det alis ej för den diktsamling, som af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
