Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sophus Bugge och hans insats i den nordiska kulturen. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sextonhundratalets islänningar tillskrefs
prästen Sæmund den lärde på 1100-talet.
Bugge satte som titel på sin upplaga:
»Norræn fornkvædi. Islandsk Samling
af folkelige Oldtidsdigte om Nordens
Guder og Heroer, almindelig kaldet
Sæmundar Edda hins fróda». — Likväl
har namnet Edda, kort och vigt som
det är och med en mer än tvåhundrafemtioårig
tradition bakom sig, trots sin
uppenbara oriktighet bibehållits af
vetenskapen och gör för öfrigt ingen skada.
Man skiljer sålunda mellan Sæmunds
Edda — som inte har ett dugg med
Sæmund att skaffa —, äfven kallad den
äldre eller poetiska Eddan, å ena sidan,
och å andra sidan Snorres, som också
kallas den yngre eller prosaiska. Bugges
upplaga af den förra är ännu i dag den
otvifvelaktigt bästa, ehuru många senare
ha utkommit, och den kan ej heller
någonsin bli föråldrad, ty ensam bland
alla återger den texten just sådan den
föreligger i handskrifterna, rätt läst och
bokstaf för bokstaf troget kopierad. Den
är den fasta grundval, på hvilken all
senare Eddaforskning har byggt, bygger
och kommer att bygga[1]. Förutom
själfva texten innehåller boken en
utförlig textkritisk apparat, en redogörelse
för handskrifternas beskaffenhet,
skrifsätt, ålder, öden och innehåll samt
rikhaltiga och värdefulla kommentarier till
de olika kvädena, äfvensom förslag till
rättelser af handskriftstexten, där den
syntes fördärfvad. Där, liksom i flere
senare skrifter rörande Eddakvädena och
deras tolkning, visade han sig lika
öfverlägsen både tidigare och senare
Edda-forskare, »som ädeltskapad ask öfver
törnet» — för att citera ett af Helgekvädena,
dem han särskildt älskade att syssla
med. Men fast han sålunda med ifver
och hängifvenhet ägnade sig åt Eddan,
försummade han ingalunda sin ungdomskärlek,
folkvisorna, utan gjorde dem till
föremål för flere afhandlingar (»Bidrag
til den nordiske Balladedigtnings Historie»
1879, »Harpens Kraft» 1891, »Den
danske Vise om Gralver» 1895 och
»Torsvisen» 1897), i hvilka han bl. a.
påvisade, att motiv från främmande
litteraturer möta oss mångenstans i de
nordiska medeltida folkvisorna, äfvensom
hvilka vägar dessa motiv vandrat till
Norden.
Den fornnordiska folkdiktningen,
sådan vi hufvudsakligen ur isländska
källor känna den, har emellertid ej alltid
versens form. Flere af dess ämnen äro
behandlade på prosa, i sagans form,
sagor som visserligen delvis utgöra ett
referat af äldre, för oss tyvärr till
största delen förlorade kväden, af hvilka icke
så små brottstycken dock finnas inströdda
i prosan. Också dessa »fornaldarsogur»,
forntidssagor af i allt väsentligt
uppdiktadt innehåll, väckte Bugges intresse, och
han utgaf fyra af dem, nämligen sagan
om Hålv och hans kämpar, berättelsen
om Norna-Gest, Vålsungasagan samt
Hervår’s och Heidreks saga, under den
samfälda titeln »Norrøne Skrifter af
sagn-historisk Indhold» (1864, 1865 och 1873),
alla utarbetade med mästarhand.
Under denna period hade Bugge
också vändt sin håg till de gåtfulla
gamla nordiska runstenar, som voro
ristade med den äldre, tjugufyratypiga
runraden. Deras tolkning var ett af de
svåraste problem, som förelågo för
språkforskningen, och just därför lockade det
honom. I sina »Bidrag til Tydning af
de ældste Runeindskrifter», offentliggjorda
i »Tidsskrift for Philologi og
Pædagogik» 1866—69, löste han detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
