Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sophus Bugge och hans insats i den nordiska kulturen. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordiska guda- och hjältesagan fått rika
tillflöden utifrån. Men han tror, att de
kommit söderifrån, genom Tyskland, och
väl också österifrån, samma väg som så
många andra kulturinflytelser, längs de
ryska floderna och Weichsel, och med
såväl Grekland som Orienten som
utgångspunkter. Detta har enligt honom
ägt rum redan under folkvandringstiden.
Att nordboarna sedan vikingafärdernas
början — slutet af 700-talet — på
mindre än hundra år hunnit omstöpa de
kristna legenderna och de klassiska
sagorna till de myter vi från de äldsta
norska skaldekvädena känna (d. v. s.
från senare hälften af 800-talet),
förefaller honom omöjligt; och dessutom anser
han, att vikingarnas beröring med
anglosaxare och irer var af så öfvervägande,
för att ej säga uteslutande krigisk art,
att någon litterär påverkan under sådana
förhållanden ej kunde tänkas. Bugge
var själf fullt medveten om att den korta
tidrymd, under hvilken den nordiska
mytbildningen skulle ha ägt rum, var en
svag punkt; och han sökte förlänga den
genom att dels uppvisa de äldsta
skaldekvädenas oäkthet — hvilket trots
mycken fyndighet icke kan sägas ha lyckats
honom — dels anta beröring mellan
Norden och Västerlanden långt före den
egentliga vikingatiden. I sistnämnda
afseende torde han ha medhåll af
arkeologerna, och det synes mig af flere skäl
sannolikt, att han har rätt. Till evidens
har han påvisat, att fredlig, t. o. m.
vänskaplig beröring mellan vikingar och
såväl anglosaxare som irer ägde rum
trots krigen, och att det på Irland och
ön Man fanns en blandbefolkning af halft
nordisk, halft keltisk ätt, tvåspråkig och
med en kultur, där nordiska och keltiska
element sammansmält till en enhet.
Dansken Vodskov mobiliserade inte
det tunga artilleriet mot Bugge, såsom
Finnur Jónsson gjort. Han tog i stället
upp Bugges egna vapen och skötte dem
med sådan fart och träffsäkerhet, att
Bugge själf lär ha kallat hans lilla
uppsats »Guder og Gloser» för »det bästa
som skrifvits mot mig». Det är ju
onekligt, att Bugge ofta gaf hugg på sig:
hans kombinationsförmåga var gränslös,
och han nändes inte alltid tygla den.
Så skenade den mången gång i väg långt
utöfver gränsen ej blott för det
sannolika, utan äfven för det rimliga. Bland
annat påstod han t ex. att sagohjälten
Orvar Odd[1] hade sitt ursprung i
Herkules. Båda voro de träffsäkra
bågskyttar, båda kämpade de äfven med
klubba, båda voro de framstående
dryckeshjältar och hade färdats vida omkring
i många land. Storväxta voro bägge,
Odd sju alnar, Herkules sju fot. Om
Orvar-Odd förtäljes, att han en gång,
när rodret på hans skepp i en storm
brustit, drager i land med sin stallbror
Hjalmar och går in i en skog för att
hugga sig ett nytt roder. Detta har
enligt Bugge tydligen sitt upphof från en
berättelse om Herkules. Hans åra brister
i stycken en gång då han på hafvet ror
af alla krafter, och han drar då med
sin följesven Hylas i land och går in i
en skog för att få åran i stånd. Namnet
på Orvar-Odds stallbror Hjalmar har
uppstått genom folketymologi af Hilam,
ackusativ af Hilas, Hylas. — Jaha,
svarar Vodskov, och när skeppar Jensen
med briggen Dorothea får sin mast
ramponerad och styr i land för att få den
lagad, så följer han på det noggrannaste
berömda klassiska förebilder — gud vet,
om inte hans namn kommer af Hylas i
dativformen! — Bugges svaghet var, att
så snart han fann likhet mellan en
nordisk sägen och en främmande, trodde
han sig i den senare se förutsättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
