Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sophus Bugge och hans insats i den nordiska kulturen. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärna utgöres af historiska tilldragelser
från folkvandringstiden. På femhundratalet,
då de från Skåne kommande
danerna blott en kort tid innehaft de öar,
därifrån de fördrifvit herulernas folk,
fingo de utkämpa hårda strider med (de
troligen med herulerna förbundna)
hadobarderna. Detta folk, hvars namn
betyder »de krigiska barderna»[1] var
bosatt vid Östersjöns sydvästra kust.
Eddakvädenas kung Hådbrodd, Helges
motståndare, är en representant för dem,
och dessa kväden äro ett sentida eko
af de båda folkens fejder. De i
kvädena förekommande ortnamnen har Bugge
lyckats identifiera och därmed bragt reda
i sagans geografi. Så t. ex. är
Móinsheimar ön Møen, Varinsfiordr
Warnemünde, Svarinshaugr Schwerin,
Hedinsey Hiddensee vid Rügen, o. s. v. Bugge
tänkte sig att kväden om Helge funnits
i Danmark och med danska vikingar
förts till England och Irland. Där ha
norrmän hört dem, norrmän, som
antingen länge vistats på de Brittiska
Öarna eller rent af varit födda och
uppvuxna där. Dessa ha sedan återgifvit
kvädena i något modifierad form — som
kanske likväl delvis rätt troget följer
den förlorade danska versionen — och
i denna brittisk-norska ombildning är
det vi genom islänningarna känna dem.
Från England har också Vålsungasagan
kommit till Norden. Bugge antar, att
de nordiska nybyggena på de Brittiska
Öarna voro Eddakvädenas hem. På
denna punkt har han visserligen blifvit
motsagd af flere forskare, främst Finnur
Jónsson, som bestämdt uttalat sig för
dessa sångers norska ursprung, och
professor Björn M. Olsen i Reykjavik, som
håller dem för isländska; endast de två
Atlekvädena utgöra ett undantag, ty de
flesta äro eniga om deras grönländska
härkomst. För min del håller jag snarast
för sannolikt, att Eddakvädena äro
diktade af isländska skalder — möjligen
till någon del af norskfödda, till Island
utvandrade män — som färdats vida
omkring i olika land, i synnerhet
England och Irland, och varit mer eller
mindre — oftast mindre än Bugge trodde
— påverkade af engelsk och irisk
kultur. Jag undantar naturligtvis de i
handskriften uttryckligen som grönländska
betecknade Atlesångerna.
Det klagades högljudt och förbittradt,
då Bugge först framställde läran
om de västerländska lånen i den
fornnordiska litteraturen, öfver att denna vore
nedsättande för de nordiska folken.
Bugge underskattade deras egen andliga
skaparkraft, påstods det, gjorde dem till
intellektuellt mindrevärda varelser,
nådehjon, som lefde på affallet från andra,
lyckligare lottade folks kultur. Det var
ju upprörande, det var synd mot Nordens
helige ande! Men i själfva verket var
det tvärtom Bugge som har tänkt högst
om sin folkstams själ, som drömt de
stoltaste och skönaste drömmarna om
dess styrka och makt att omskapa
främmande andars alster efter sitt eget
väsen. Om Bugge genomgående hade rätt,
då skulle vi sannerligen stå stumma af
beundran inför den storslagna folkande,
som af apokryfiska evangelier, torra
munkkrönikor, legender och dogmer,
ledsamt berättade latinska
medeltidsframställningar af forngrekiska sagor,
namnlistor och annat odrägligt prosaiskt
och tråkigt material lyckats uppföra en
i så enhetlig och ädel stil hållen, så
konstnärligt fulländad tempelbyggnad,
som den nordiska guda- och hjältesagan.
Det visste Bugge också själf, och han
gaf uttryck åt sin beundran i klara ord.
Men om han nu också sköt åtskilligt
öfver målet, så står det likväl fast, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
