Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Thomas Hardy. Wessexskalden och kvinnoskildraren. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS HARDY
437
STUGA I BYN WOOL, DORSET. TECKNING AF FRED. HASTINGS.
om det gäller att i rätta stunden bärga
åkerns rikedomar åt sin husbonde.
Spannmålshandlaren på torget, som talar inte
bära med munnen utan med mössan och
käppen och knäna och hela kroppen,
förmannen, som dag för dag skramlar utefter
landsvägen med sin lastkärra, äro typer,
jag får göra bekantskap med.
Så här beskrifver Hardy en stad,
Cas-terbridge (Dorchester), typisk för
landt-bruksbygden: Staden var ej motsatsen till
landet, det var dess komplement —
Caster-bridge ligger midt på en åkerslätt som ett
schackbräde på en grön bordduk, I de
forna romerska gatorna stod nu lada vid
lada. Skördefolket i arbete nickade åt
bekanta i boddörrarna. Bin och fjärilar, som
hade hållit till på ängarna norr om staden
och ville komma till fälten söderut, togo
utan vidare vägen rakt genom Storgatan.
Om hösten flögo lätta bollar af tisteldun
in i staden och lade sig i drifvor vid
boddörrarna. Massor af bruna löf svepte fram
öfver trottoarerna och ströko in i
förstugorna. Traktens sysselsättningar kunde
man sluta sig till af hvad som låg framme
i bodfönsterna — plogar och liar,
högafflar, fårsaxar, bikupor och mjölktjärnor,
åkerbruksredskap af alla slag.
Hardy har särskildt mycket sinne för
redskapet. Inte kuriositetssamlarens för
det sällsynta eller kulturhistorikerns för det
typiska, såsom det följaktligen mest läro-
rika. Nej, det är något enskildt, vanligt
verktyg, som han kan hålla af och förstå
helt personligt. Han lägger märke till,
hvar handen har polerat herdens staf. Han
känner igen en kärra på långt håll på det
knarrande just hennes hjul ha. Han läser
en hel del i det skrapade murbruket på
brovärnet, där människor stått stödda på
armbågarna och stirrat ned i vattnet. Som
ingen annan kan han genomtränga den
»hvardaglighetens slöja», som döljer de
nära liggande tingens poesi.
Äfven de osynliga lagar, som allt icke
lefvande och allt lefvande måste lyda, vill
han utforska. De trådar, som väfva
människors lif, följer han i deras slingrande
gångar: i marken, i släktarfvets
egendomliga flätningar, ända bort till hedna tiders
kult och tro. Han, som ser hur bruket
af ett verktyg, ett handgrepp håller i sig
genom århundraden, tror inte, att religiösa
omhvälfningar i. folkets själslif sammanfalla
med de data historien ger för dem. Därför
ha alla kvarlefvande seder från hednisk kult
sitt psykologiska som sitt estetiska intresse
för honom. Kvinnorna, som i hvita
klädningar dansa kring majstången ute på
ängen, novembereldarna på höjderna förena
oss ännu med den tid, då solkulten rådde,
eller då Odén och Tor voro de mäktiga
och dödsbålen flammade.
Han förvånas icke, om man här och
där i bygderna försöker trolldomsört och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
