Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Thomas Hardy. Wessexskalden och kvinnoskildraren. Af Ida Buergel Goodwin - Om »allmän konsthistoria» och särskildt Georg Nordensvans. Af Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 IDA BUERGEL GOODWIN
kom med bland de andra. Dr. Fitzpier
var enligt eget påstående förälskad i fem
kvinnor på en gång. Arten af hans känslor,
säger författaren, skiljde sig från en högt
utvecklad personlighets förmåga af
tillgifvenhet så som de lägre organismerna från
de högsta. För dessa lägre betyder
delning icke död utan mångdubbling. Grace,
hans hustru, förstod aldrig konstruktionen
på hans mångrummiga hjärta. Det är
temperamentet, den personliga väsensarten, som
skiljer människorna.
Man har kallat Thomas Hardy
pessimist, förnekare. Men han är ej
för-nekaren med kallt hjärta, ej förnekaren
con amore. Hans ateism är en annan
#®)«#^NNU under slutet af 1800-talet
ut-Rw\oS| gjorde begreppet »allmän
konst-Wl V\| historia» såsom det fattades i
kol-IK^æ^sJ) legier och handböcker en klar
och redig karta med få men breda
hufvud-avenuer, hvilkas Place de 1’Etoile var den
italienska högrenässansen. Denna ägde det
enda grundligt genomforskade materialet.
1400-talet uppfattades som dess ungdom,
Giottos och Pisanernas tid som dess
före-bådare, en protorenässans, och då en eller
annan punkt med klassicistiska böjelser
upptäcktes under den äldre medeltiden
rangeras den som en extra protorenässans (den
karolingiska, den ottoniska).
Barocken uppfattas som renässansens
förvildning och efterföljande motsatta rörelser:
Louis XIV:s epok och novantikens tid som
dyningar af renässanstanken, den med jämna
mellanrum återkommande klassiska
passadvinden, som Levertin uttrycker det. Till
denna följd af lifsföreteelser förhåller sig
den grekiska och romerska antiken som en
fjärran lifskälla. Detta var ett ordnadt sy-
sida af hans medkänsla för lidandet i
världen. Bland Thomas Hardys dikter finnas
betecknande själsbikter. Några äro
ångestrop: »O, Gud, hvi döljer du ditt ansikte
för oss», andra äro ett doft resigneradt
mummel : »Världen är öde och tom, Guds ande
sväfvar icke öfver djupet.» Men i en dikt
hörs en ljus, stilla ton: »De ting som synas
äro blott olika masker för Det enda stora
Anletet där bakom.-»
Så länge två människor af olika
temperament läsa Thomas Hardys böcker, skall
det tvistas om riktigheten af hans
världsåskådning.
Uppriktigheten, allvaret och skönheten
i hans konst äro oomtvistliga.
stern. Visserligen gjorde historien små
sidopromenader till Assyrien och Egypten, till
medeltidens natt och till roccoccons
lättsinnighet, hvarförutom det nederländska
16ootalet alltid hade en plats reserverad för
att utbreda sina brokiga varor på. Men
allt detta var afvikningar. Den stora
vägen kände man, den var lätt att hitta, lätt
att visa.
Sedan dess har en stor oreda uppstått.
Det är som om man sprängt tunnlar för
underjordiska järnvägar under och tvärs
öfver de gamla gatorna, anlagt nya bredvid
och som om man lika ledigt flöge i luften
i monoplan som’ ginge de gamla vägarna.
Arkeologernas gräfningar ha vidgat
antikens förut så homogena område till en
värld af mera orientaliskt än helleniskt
allmäntycke. Mellan Egyptens
monumentalitet och Greklands naturalism ha slagits
bryggor. Medeltidens genomforskning har
satt det orientaliska elementet i förgrunden.
Man spårar orienten öfverallt, och det ser
ut som om det skulle vara lika berättigadt
OM »ALLMÄN KONSTHISTORIA. OCH SÄRSKILDT
GEORG NORDENSVANS.
Af JOHNNY ROOSVAL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
