- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
450

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Blaise Pascal. Till 250-årsminnet af hans död, den 19 augusti 1662. Af Kerstin Hård af Segerstad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

450 KERSTIN HÅRD af SEGERSTAD

tillvarelseform och når fram till ett
lefvande personlighetsförhållande med Gud.

Det fanns ett mellanstadium i Pascals
lif, då han, i 26-års åldern, uppmanad
af läkare, förströdde sig i dåtidens lysande
sällskapskretsar, men han torde aldrig
varit anstucken af något slags
världslighet, och utan särskildt verkande orsak
återfann han af sig själf tingens rätta
valörer och dissipationernas intighet i
förhållande till varaktigare värden.

På ömse sidor om och kanske
tvärsigenom detta moment är Pascals
utveckling fullt enhetlig. Han är från början
den kroppsligt bräcklige, ja sjuklige,
gossen, som förfärar sin omgifning genom
sitt brådmogna matematiska snille. Och
då till det fint bildade PascaPska hemmet
kom det stora allvaret, som
öfverbrin-gades af en läkare från Port-Royal,
hvilken skötte Pascals fader efter ett
olycksfall, då fattades den unge Blaise
djupast af detta allvar. Det genomträngde
honom och förfinade och fördjupade
denna af begynnelsen ädelt anlagda ande
till allt större samklang med den högsta
godheten. Och liksom hans andliga
dimensioner voro större än till och med
det utvalda fåtalets, så kom äfven hans
uppfattning af detta andliga att blifva
större och djupare än mästarnas från
Port-Royal.

Sainte-Beuve har på ett förunderligt
sätt beskrifvit Port-Royal och Pascals store
föregångare där. Han har skildrat det
gamla 1200-tals-klostrets öden och huru
detta, från att vara förnedradt i
värdslig-het, reformerades under 1600-talets första
år af en ung abbedissa, mére Angélique,
tillhörande släkten Arnaud. Sainte-Beuve
gör detta till lefvande verklighet. Ett djupt
förstående visar han i sin beskrifning af
huru mére Angélique vägrar mottaga sin
egen fader, hvilken kunnat omintetgöra
reformationen genom sina världsligare
åsikter. Mére Angélique höll ut, och

under hennes tid blomstrade Port-Royal.
— Med utsökt finhet har Sainte-Beuve
också, förstått att skildra relationen
mellan det manliga och det kvinnliga
Port-Royal, och etsande skarpa äro
karaktäriseringarna af de manliga
ledarna och de mest betydande manliga
medlemmarna: Saint Francois de Sales med
sin ljusa, kanske litet ytliga syn på
tingen, sin kärlek till blommor, till
konstverk och sin konstnärliga njutning af att
låta pennan glida öfver papperet, men
främst Saint- Cyran, ett kristet snille med
makt öfver människor och förmåga att
pejla djupen, att förfölja den sig döljande
själen och att leda. Pascal kände aldrig
denne märklige man, af hvilken många
beundransvärda uttalanden finnas. Detta
är hans råd till en predikant: »Jag
skulle gå till min predikan utan att
reflektera öfver att jag skulle predika,
utan att hvarken tänka på mig själf
eller andra. Efter predikan skulle
jag draga mig tillbaka i mitt rum för att
böja knä inför Gud, och jag skulle ej
uppsöka någon, åtminstone icke någon af
dem som varit närvarande vid min
predikan.» Han hade till maxim att man,
för att ej i minnet njuta af de
gärningar man gjort, skulle låta dem »förloras
i Gud». För att förvärfva ödmjukhet,
det viktigaste af allt, funnes intet bättre
medel än att hejda sin naturliga
verksamhet och därigenom förinta sig själf,
och därpå så helt vända sig mot den
gudomliga solen, så fullt båda i dess
stråle, att hvarje skugga omkring oss
försvunne. — Om lugn och oro talar
han pä följande sätt: »Det finns en
oro som kommer af temperament och
af den naturliga människans fruktan och
däraf att den kristna kärleken ännu icke
är så stor, att den liksom försätter själen
i ett tillstånd af orörlighet.» — Arbetet
ansågs af honom som den kristnes plikt:
»En kristen bör dö vid sitt arbete».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free