Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Blaise Pascal. Till 250-årsminnet af hans död, den 19 augusti 1662. Af Kerstin Hård af Segerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLAISE PASCAL 451
Och hans känsla af storhet och skönhet
gör sig gällande, då han säger, att
liksom den, som blott är van att skåda
floder och bäckar, förskräckes, då han
får se oceanen, så går det oss, då vi
vid vårt lifs slut och i det vi ingå i
Gud, finna hans omätliga storhet.
Sainte-Beuve förstår icke Pascal i
samma grad som han förstår Saint-Cyran.
»Pascal har», säger han, »under hela sitt
lif blott velat två saker: förfölja
jesuiterna intill döden i sina ’Provinciales’ och
i sina ’Pensées’ tillintetgöra Montaigne.»
Betydligt närmare den verklige Pascal
har en senare biograf, Hatzfeld, kommit,
då han visat, att Pascals strid mot
Montaigne är något vida mer än en kamp
mot en enskild man. Montaigne,
Essai-ernas berömde författare, är nämligen
för Pascal detsamma som den »naturliga
människan» och kärleken till jaget.
För öfrigt ger Hatzfeld en ganska
ren kontur af Pascal som kristen tänkare.
Han pekar på hurusom denne anser
förståndet hindra frälsningen. Ty den vise
gör sig gärna en gud af vetenskapen.
Han anser viljan arbeta så mödosamt,
att den vacklar vid hvarje steg,
hvilket beror på att människan ger vika
för passionerna. Men genom att kufva
passionerna och göra viljan rak kan
man komma till visshet. Den rena
sanningen kan endast visa sig för en ren
själ. Till sanningen kommer man blott
genom den kristliga kärleken. Och för
att vissheten måtte befästas, må
viljeakten ständigt återkomma, ständigt
återupprepas. »Vi måste gå den vägen»,
citerar Hatzfeld Pascal, »där vi en gång
förnummit att sanningen är, på det att vi
må kunna släcka vår törst och färga oss i
denna tro, som i hvarje ögonblick
undslipper oss.» Och Hatzfeld anför ännu
några belysande ord: »Inför det
sanningens ljus som kärleken är, hvad är
den mänskliga vetenskapen, hvilken dock
MÉRE ANGÉLIQUE. OLJEMÅLNING AF
PHILIPPE CHAMPAIGNE. Å Chantilly.
är så öfverlägsen all annan mänsklig
storhet.. . Alla kroppar, firmamentet,
stjärnorna, jorden och dess kungadömen
uppväga ej den minsta af själar.. . Men
alla kroppar och alla själar uppväga
icke den minsta rörelse af kristlig kärlek ...
och jag skulle vilja förmå hvarje
människa att längta efter sanningen, att vara
beredd och fri från passioner för att följa
den där han finner den. Intet ger hvila
så som ett uppriktigt sökande efter
sanningen.»
Inom ramen af dessa hufvudtankar
rymmes mycket som anger Pascals
utveckling och ställning som religiös
personlighet och som för alla tider äger
intresse. Han, snillet, för hvilket all
världslig storhet är intet mot tankens,
underlägger allt ett högre andligt lif. —
Passionerna, det är de som binda och
förblinda oss. Högmodet, sinnligheten,
hvilka i sig innesluta många andra, de
två äro de som lättast bemäktiga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
